Jag säger inte att det här är ett inlägg för massorna – men för en fåhövdad skara är det rätt roligt på en rad olika nivåer.

I början av 1990-talet hade jag och min homie Jocke en egen internliga i bordsfotboll – ni vet, den där snabbrullande filtmattevarianten av bordshockey. Av någon märklig anledning tillät vi bara två lag, och av någon än märkligare anledning var det Huddersfield Town som mötte Hartlepool United i en ändlös svit av matcher som pågick i bra många månader.

Jag var alltså Huddersfield. Och min center hette Iffy Onuora.

Jag ska nu inte påstå att jag följde hans karriär i detalj därefter, men så fort man dök ner i de lägre engelska proffsdivisionerna under 90-talet tenderade hans namn att dyka upp.

Huddersfield. Mansfield. Gillingham. Swindon. Wycombe. Grimsby. Tranmere. Walsall.

Iffy Onuora var en klassisk journeyman striker, som jag kände lite extra för eftersom hans plastavbild en gång i tiden fanns i andra änden av en lång metallspak och kobrahögg så fort en förlupen boll rullade in i spelcentrum från någon vallretur.

Som 37-åring avslutade han sin karriär, hösten 2004.

Sedan kan jag gladeligen erkänna att jag inte ägnade Onuora en tanke innan han plötsligt dök upp härom månaden – som förbundskapten för Etiopien.

Det är inte så att han har någon koppling till landet (hans rötter är nigerianska) eller någon tränarerfarenhet som berättigar förtroendet (några inhopp som interrimtränare i småklubbar). Det var – enligt Onuora själv – ”a bolt of the blue, really”.

Redan där var jag nöjd med storyn, men utvecklingen gjorde mig inte heller besviken. Så här beskrev Onuora själv sina tidiga intryck.
– Jag tog truppen på träningsläger utanför Addis Abeda. På morgonen frågade jag killarna som hade hängt med: ”Var är planerna?”. De ledde mig ut genom bushen, och redan där blev jag oroad. När vi sedan kom till en glänta sa de: ”This is it”. Jag tittade och undrade: ”Är jag den enda som kan se den där kohjorden mitt på planen?”. Vi var tvungna att jaga bort korna innan vi kunde träna. It was barmy.

Det var inte bara en underhållande intervju – det visade sig även bli intervjun som avslutade en av samtidens mest osannolika förbundskaptenssessioner. Idag fick Iffy Onoura sparken.
– Mr Onuora fråntogs sitt arbete av disciplinära skäl. Han sa till tidningarna att han var tvungen att skingra en hjord kor för att träna. Jag känner däremot inte till en enda träningsplan där det finns kor, replikerade förbundstalesmannen Melaku Ayele.

No worries, Iffy. Din plastgubbe har alltid en plats i mitt bordsfotbollslag, Huddersfield Town anno 1990-91.

/Erik Niva