Jag vet, jag vet – men det har varit en såndär vecka då det kastats smällare i Södertälje och gnällts på domare i Madrid. En såndär vecka då det helt enkelt inte blir så särskilt mycket bloggat.

Men en påtaglig fördel finns det ju med fyratimmarsflygningarna fram och tillbaka till Spanien, och det är ju att man för en gångs jäkla skull har möjlighet att till exempel läsa en bok. Normalt sett läser jag sällan fotbollsböcker av lust numera – jag är så trött på formen – men nu har jag faktiskt en kraftfull rekommendation att komma med till alla intresserade.

Boken heter ”Family – Life, Death and Football”, och är skriven av Michael Calvin. Den handlar om Millwall FC, och ger hopp om en fotboll där spelarna faktiskt är riktiga människor som det går att relatera till, rent utav se upp till.

•••

Förra helgen spelade Millwall hemma mot Preston. Efter matchen twittrade Preston-anfallaren Nathan Ellington: ”I’ve never seen a more racist and abusive crowd as I saw today at Millwall! Disgrace to the human race. I’ve played in most grounds in the country but never had constant stick with genuine hate in faces”.

Säger jag Millwall vet jag vad som är er första tanke, er omedelbara association. Huliganer. Och ja, det är en del av historien om den här klubben, men långt ifrån den största eller mest heltäckande.
– Allt radikalt och rasistiskt nonsens finns i ytterkanterna av den här fotbollsklubben snarare än i hjärtat av den. Det går att skala bort, som du tar bort skalet på en apelsin, beskriver ordföranden John Berylson.

Det är väldigt svårt att inte hålla med honom efter att ha läst ”Family”.

•••

Den 25 augusti 2009 spelade Millwall borta mot West Ham i Ligacupen. Matchen ramades in av den mest intensiva huliganism som London sett på årtionden. En 44-årig man knivhöggs i bröstet, var en hårsmån från döden. Han höll på Millwall. Alla utgick ifrån att han var en huligan. En typisk Millwall-supporter.

Och jo, Alan Baker är en typisk Millwall-supporter – men nej, han är inte huligan. Han är en brandman med rent brottsregister, som åkte till matchen tillsammans med nio släktingar. Visst kan han framstå som en tuff kille, men han är egentligen en rak och enkel man som tror på att hålla ihop och att vara lojal med de sina. När en West Ham-firma överföll hans grupp så skars han av från de andra tillsammans med sina två söner, 17 och 18 år gamla.
– Jag är väldigt stolt över mina rötter. Och jag har uppfostrat mina pojkar till att bli män, till att möta sina rädslor. Vi stod tillsammans.

De tvingades slåss mot elva män, som sparkade, bet och knivhögg dem. När Alan Baker vaknade upp på sjukhuset dagen efter så satt Neil Harris bredvid hans säng. Medan Baker kämpat för sitt liv hade Harris gjort Millwalls mål i matchen mot West Ham. När anfallaren sedan fick höra talas om överfallet blev han chockad. De två var bekanta sedan tidigare, då Millwall är en sådan klubb där centerstjärnan känner supportern. Bara några månader tidigare hade de stött på varandra under en semester i Portugal, och diskuterat familjeliv och uppfostringsdilemman på en glassbar. Nu gav Harris bort sin matchtröja i present. Det var en liten gest, men under hela Bakers rehabilitering fortsatte han sedan att få regelbundna besök av sin hjälte; på sjukhuset och i hemmet.
– Jag är spelare, han är supporter – men vi representerar samma sak. Och plötsligt – när man gått in genom hans ytterdörr – tillhör man också samma familj.

•••

Neil Harris har gjort 138 mål för Millwall. Ingen annan har någonsin gjort fler. Ingen annan fotbollsspelare känner heller klubben bättre.
– Jag har sett bra spelare – stora personligheter – försvinna in i sina skal här. Jag säger till varje ny spelare: ”Om du inte möter upp mot fansens förväntningar så gräver du din egen grav här”. Våra fans kämpar sig igenom dag efter dag, och de lägger varenda penny de tjänat – lagligt eller olagligt – på att följa Millwall. Fullvuxna män kommer fram till mig och kallar mig en legendar, säger: ”Jag hade givit vad som helst för att få vara som dig”. Då måste du också ge dem allt du har. De ser dig som en av dem, och har en enorm respekt för lojalitet. Vi tar hand om våra egna i Millwall.

Harris fortsätter:
– Mentaliteten hos Millwall-fans är annorlunda än hos några andra fans i landet. Att förstå hur de tänker – och agerar – är viktigt, i synnerhet för nya spelare. Det tar en viss tid att finna sig till rätta här. Du kanske tror att fansen försöker knäcka dig när de svär åt dig, men det är deras sätt att försöka uppmuntra dig. Det ordet – c-u-n-t – är ett fult ord, men det är ett ord som används rätt mycket här i Millwall. Det är en del av ordförrådet.

Efter att han gjort 28 mål då Millwall vann tredjedivisionen 2001 diagnostiserades Neil Harris med testikelcancer. Han fick höra att han förmodligen aldrig skulle kunna få barn efter att kemoterapin inleddes, vilket skulle ske tre veckor senare.

Idag har Harris besegrat cancern och har en tioårig son, Cameron, som blev till under just den där treveckorsperioden. Hans pappa Roger gick däremot bort i cancer för fem år sedan. Samma år försökte Tottenham värva en då sexårig Cameron, som hunnit visa prov på att fobollstalang är ärftlig.
– Jag sa: ”Kom tillbaka om tio år och fråga mig igen. Tills dess ska jag låta honom spela med sina kompisar, och coacha honom lite själv. Om han sedan blir tillräckligt bra så kommer jag att veta det”.

•••

Alan Baker frisknade till, men Neil Harris kom ändå att tillbringa en stor del av säsongen 2009-10 på sjukhus och begravningar. Styrelsens supporterrepresentant Pete Garston kämpade fortfarande mot cancer i matstrupen. Han hade legat i koma i sex dagar, men när han vaknade så ställde han in en kemoterapisession för att kunna åka på West Ham-matchen. Säkerhetschefen Ken Chapmans son fick samma typ av testikelcancer som Harris en gång kämpade emot. Managern Kenny Jacketts pappa gick bort. Och högeryttern Chris Hackett förlorade sin mamma.

Sista gången hon besökte The Den var när Millwall mötte MK Dons. Hackett gjorde – ett av sina rätt sällsynta – mål.
– Normalt sett sitter hon på övre etage, men nu var hon för sjuk för att ta sig dit upp. Hon satt längst ner vid planen, och när jag gjorde mål kunde jag springa rakt mot henne. Hon var där. Det var ett speciellt ögonblick. Den här klubben – den här gruppen – är så tätt sammanlänkad. Vi vill varandra bästa. Att se så många från laget på hennes begravning var briljant. Jag håller med när folk säger att fotbollen har tappat sin mänsklighet på högsta nivån, men här nere handlar allt om laganda. Alla håller ihop.

Området där Millwall hör hemma har Storbritanniens näst värsta mordstatistik. 16-årige säsongsbiljettsinnehavaren Jimmy Mizen blev ett namn i den då han glasades ihjäl på ett café mitt emellan hans hus och arenan.

Innan ens ett dygn gått efter mordet hade Millwall kontaktat familjen, förklarat att klubben skulle göra allt den kunde för att hjälpa till. Neil Harris skänkte 15 000 kronor av sina egna pengar till hans minnesfond, och hemmamatchen mot Charlton dedicerades till Jimmy Mizens minne.
– There’s only one Jimmy Mizen, sjöng The Den under hyllningsminuten.

Hela hans familj var där, precis som de alltid är. Pappan Barry Mizen berättar:
– Det låg sådan passion bakom sången. Det här var en av deras egna. De som kommer till Millwall är salt-of-the-earth-people; vanliga, sunda, hårt arbetande familjer. Det är familjeorienterat folk, som kommer från en arbetarklasstradition. Det finns en väldigt stark sammanhållning runt klubben, och det har visats sådan välvilja och respekt mot oss som familj. Se bortom allt det som vill få er att tro något annat. Utan Millwall hade vår familj gått under.

•••

Den 24 maj 2009 spelade Millwall play off-final mot Scunthorpe om rätten att gå upp i andradivisionen. De ledde med 2-1, men tappade matchen och förlorade till sist på ett skitmål i 86:e.

Ett år senare var de tillbaka på Wembley, för att ställa det som gått fel till rätta.

Maskot för dagen var George Mizen. Han hade sin mördade storebrors namn på ryggen, ovanför sin hjälte Neil Harris nummer nio.
– Hiya Georgie, sa Harris, och rufsade om håret på den lilla killen som kommit in i omklädningsrummet.
– Följ med mig.

Sedan gick Millwall ut, slog Swindon med 1-0 och tog klivet tillbaka upp i andradivisionen.

•••

Idag ligger Millwall på en osannolik sjundeplats i The Championship, en enda plats ifrån kvalplatserna till Premier League. De spelar mot fjärdeplacerade Swansea hemma i eftermiddag, i den största match som gått på The New Den på flera år.

För er som vill veta vad som gör en speciell klubb speciell rekommenderar jag innerligt att läsa ”Family”, men det är en rekommendation som kommer med tillhörande varningstext. Har du inget favoritlag innan du börjar läsa är risken stor att du har ett när du är klar.

/Erik Niva