Varför gillar vi att Raúl spelar i Schalke 04?

För att det är svårt att tänka sig två poler i den moderna europafotbollen som är mer olika än Real Madrid och Schalke?
Jo, lite. Men framför allt för att han valde bort alternativen i öknen och USA av ett enda skäl: Han brinner fortfarande.
Vår generations allra bäste tiokampare på en fotbollsplan (han är inte bäst på något annat än helheten) gjorde sig sitt fotbollsliv på att kapsla in en sjuklig äregirighet i en iskallt kontrollerad kropp – och när Real Madrid inte längre behövde honom kunde han inte hitta av-knappen.
Han vill fortfarande göra mål.
Och han vill fortfarande ha den där kampen mot Pippo Inzaghi om att kunna vara Europas störste skyttekung.

Raúl är så mycket Real-ikon att han blivit synonym med klubben. Det går att gilla Puyol utan att gilla Barça, det går – framför allt – att gilla Iniesta utan att gilla Barça. Med Raúl är det annorlunda, för han är ett med Real, och det är därför det nästan jublades mer över Schalke-målen än över Real-målen på Bernabéu under Real Madrid–Tottenham.
Florentino Pérez sa det rätt så på pricken när det blivit klart att nummer sju skulle lämna klubben:
– Det finns många män som är en del av Real Madrids legend, men väldigt få som förkroppsligat klubben: Raúl är en av dem.

Jag vet inte hur bra han var i kväll. Jag vet att han hade sina perioder – långa, stundtals – då han var mer belastning än hjälp för Real Madrid. Men jag vet att han, som Pippo, har den märkligaste av drivkrafter, och de medel som krävs för att få utlopp för dem.

1.Raúl, 73 mål.
2.Inzaghi, 70 mål.
3.Sjevtjenko, 64 mål.
4.Van Nistelrooij, 62 mål.
5.Múller, 62 mål.

Jo, just det. Jag såg ju inte Schalke, av det enkla skälet att jag hade annat för mig. Om jag gav mig in i snåriga taktiska resonemang kring Manchester Uniteds manövermatch igår så behöver vi inte gå vilse i samma skog i kväll.

Vi såg Casillas darriga fötter, Huddlestones ännu darrigare, vi såg en tung varning på Carvalho, en taxi som stod framkörd åt Sergio Ramos, vi såg ett offsidemål men framförallt ett hell-unleashing som aldrig blev av. Om nu nån väntat sig det.

Lag som får nyckelspelare sjuka i spelargången går inte till semifinal i Champions League. Lag som drar på sig sinnesslöa utvisningar efter en kvart på bortaplan går inte till semifinal i Champions League. Lag med målvakter som kastar in bollar går inte till semifinal i Champions League.

Ibland är det där som ser smått ut väldigt stort.
Real Madrid kan allt det där, för Tottenham handlar det nu om att ge sig själva chansen att lära sig det de kommande åren.

/Simon Bank