I den där lätt överhajpade (tautologi intended) spanska klassikern i lördags – den var ju rätt ointressant som match, men intressant som ouvertyr till det fyrdelade psykdramat – satt jag, som vanligt, och hoppade lite när C-Ron fick frisparksläge från 25.

Det blev inget av det.

Och eftersom det så väldigt sällan blir det nu för tiden är det ju inte utan att man saknar de där spelarna som kom med frisparksgaranti. Som Ale Del Piero på tiden när vi pratade om Zona Del Piero. Som Franck Sauzée på tiden när han sköt som Bamse på honung.

Eller som Juninho.

De av er som tror att hela Rhône-dalens lilla brasilianska favoritnallebjörn lagt ner det här med fotboll är ursäktade. Nu för tiden härjar han i den skandalöst negligerade qatarska ligan, och det är ju som det är. Man behöver inte heta Oksana för att veta att fotbollen i den där delen av världen har sina brister.

Men det behöver ju inte betyda att man inte kan slå frisparkar.

Eftersom jag håller Juni som den bäste frisparksskytt som någonsin funnits så är det inte mer än rätt att jag fräschar upp bevisbördan.

Så – som en liten present efter en slumrande bloggvecka – här är det senaste årets skörd hittills:

16 januari 2010, mot Al Shamal hemma.
3 november, mot Al-Sailiya borta.
11 november, mot Al-Wakrah borta.
11 mars, mot Al-Rayyan borta.

Och så, i veckan, en repris på en gammal favorit:
10 april, mot Al Sadd borta.

Snart kommer Juni tillbaka till Lyon, i nån sorts tränarfunktion. Det ser vi mycket fram emot. Så kan han lära ut sin teknik till fler, och bättre, elever än Pjanić.

/Simon Bank