Jag är skyldig er ett tack eller två.

Förra gången Guldskölden delades ut så var jag mitt inne i en föräldraledighet, och bloggen låg nere. Det som borde sägas blev därför aldrig sagt. Nu är det sköldtider igen, och till min stora förvåning konstaterar jag att det blev samma prisskörd ännu en gång.

Så ja… ett stort och uppriktigt tack ska ni ha.

Det har ju aldrig kampanjats på den här bloggen – vill ni rösta på någon av oss är ni nog kapabla att göra det utan att vi beordrar er, tycker ni att vi är värdelösa förändrar nog inte en uppfordring den saken – men det betyder sannerligen inte att jag inte uppskattar rösterna.

Just i år betyder också de här priserna ännu lite mer för mig än de gjort tidigare. Om vi ska bli aningen mer privata så har det här varit den först tiden som arbetet faktiskt inneburit en tydlig uppoffring för mig. Tidigare har det mest bara flutit på, och varit så självklart roligt att jag aldrig ens noterat påfrestningen. Som småbarnsförälder ser däremot livet annorlunda ut.

Familjen går självklart först, och all min planering utgår ifrån att livet hemma ska fungera bra. Därefter försöker jag sköta mitt jobb – och sedan är timmarna mer än förbrukade.

Det här är ju inget vanligt jobb, ska aldrig bli det. Det ger så väldigt mycket tillbaka att det bara är rätt och riktigt att det också kräver fler timmar och större engagemang än det vanliga kneget. Får man betalt för att åka på en Champions League-match i Madrid är det liksom inte riktigt passande att gnälla över att hemresan tar en heldag av ens tid.

Men så är det likafullt, och inför mig själv kan jag inte blunda för det. Jag sitter på transitflygplatser istället för att umgås med kompisar, jag uppdateringssurfar på kroatiska sportsajter när jag hade kunnat gå på konsert. Jag har i stort sett lagt ner mitt sociala liv och mina andra intressen, och blivit en sån där trist jävel med ett liv som egentligen enbart består av familj och fotboll.

Det händer numera att jag frågar mig ifall det är värt det. Just idag har jag inga som helst problem att svara.

Tack än en gång.

/Erik Niva