Det slutade med en utdragen suck, med Heurelho Gomes och hans ”Nämen Bonner”-ögonblick och med ett lag som tycktes fast beslutet att förstöra så mycket som möjligt för sig själva över två matcher.

Det är okej. Det är vägen som är mödan värd.

***

När klockan var kvart över nio på kvällen den 17 augusti 2010 hade jag redan givit upp. För första gången någonsin spelade Tottenham Hotspur Football Club kval till Champions League – och efter 28 minuter låg vi under med 3-0 mot Young Boys från Bern. Det var över innan det ens hade hunnit börja. Hela den heroiska fjolårssäsongen var värdelös, jag upplevde besvikelse på helt nya nivåer och gjorde något som jag aldrig annars gör.

Jag slutade titta. Jag lämnade soffan, gick in i gästrummet och drog bokstavligt talat något gammalt över mig.

Tjugo minuter senare skulle jag bara stänga av tv:n som stod och malde, då jag noterade att Spurs tydligen fått in en reducering. TV:n blev stående. Jag bestämde mig för att titta lite till.

***

Första riktiga Champions League-matchen. Werder Bremen borta. Tyskt septemberregn. Spurs sålde såklart ut sin biljettilldelning, men vi var inte fler än 3-400 som huttersjöng på något kullerstenstorg jag inte ens minns namnet på.

Under 40 minuter spelade vi bortaplansfotboll på en högre nivå än jag någonsin tidigare gjort. 2-0. Under 5 minuter visade vi sedan upp klassiskt Spurs-försvar. 2-2.

Taste of things to come.

***

Inter sedan. Piazza Duomo. Totalt nästan 10 000 var vi i bortaföljet, och en förväntningsnivå uppskruvad till elva. En kvart tog det – sedan låg vi under med 3-0 och hade en man utvisad. 4-0 i paus. Kul.

Sedan började Gareth Bale springa mot Maicon, och han slutade inte förrän han gjort hattrick på San Siro och vi hade slagit Europamästarna med underkantssiffrorna 3-1 i en av de tre bästa matcherna jag någonsin sett ett Tottenham-lag göra.

När jag kom in på Bricklayers kvarten efter att returmatchen tagit slut hade något hänt. Vi hade blivit säsongens smak, någon sorts andralag för fotbollsfans över hela Europa.

***

Ett rött kort, tre straffar och fyra mål hemma mot Twente. Tre nya mål mot Werder Bremen och säkrat avancemang. Ytterligare tre nere i Enschede och gruppseger. Debutanter i turneringen och första lag någonsin att göra minst två mål i alla gruppspelsmatcher.

Champions League – we’re having a laugh.

***

Vad som än händer framöver så kommer jag alltid kunna säga att jag var där och såg Tottenham vinna mot Milan på San Siro. Jag var på plats när vi slog ut den europeiska fotbollshistoriens näst mest framgångsrika klubb på White Hart Lane.

Vem fan är Zlatan Ibrahimovic? Vi har Joe Jordan.

***

’Arry Redknapp’s ’avin a party – bring your vodka and your charlie.

***

I september 2010 var vi som bäst 400 som sjöng om Danny Rose i regnet på Bremer Marktplatz (okej, jag kollade upp det) – i april 2011 var vi lätt 4000 som tillbringade en hel dag med att gå igenom hela repertoaren i flödande solsken på Plaza Mayor i Madrid.

Tillsammans tågade vi sedan ner i metron mot Bernabéu. Jag sjöng sönder rösten så att jag lät som en halstrad gös i Viasat-studion kvällen efter – men mitt där i kraften av den framvällande massan kändes vi faktiskt ostoppbara, Real Madrid eller inte Real Madrid.

Sedan bestämde sig Crouch för att glidtackla och det var det.

***

Själv åkte jag på alla de där matcherna driven av någon sorts övertygelse om att det var once-in-a-lifetime, och det är fullt möjligt att det visar sig bli på det sättet också.

Då får det bli så. Nä, vi vann inte turneringen – men vi tog oss fram i den på vårt eget sätt. Vi målade Champions League liljevit och gjorde vårt bästa för att visa upp för Europa vad som är speciellt med just våran klubb.

Vi förlorade med 5-0 mot en överlägsen motståndare och ska inte skämmas för ett skit.

Tillsammans med alla andra på White Hart Lane stannade jag kvar efter slutsignalen för att hylla ett utklassat lag med en stående ovation. De förtjänade ett stort tack för minnena.

/Erik Niva