Aux Armes! Bra högtid, påsk.

Påsk och grejer. Dags att fundera över synden, offret och återuppståndelsen. Tid att läsa ohyfsat långa texter om fotboll.

Jo, det är klart att vi kan hitta en kombo för det. Förra helgen hade Ronaldinho en kanonchans att ge Flamengo en bekväm väg i Carioca-mästerskapen. Fla mötte Macaé hemma, och hade 1–1 när de en bra bit in på stopptid fick straff. Ronnie fram, bollen upp på punkten – och så den sämsta bollträff som brasiliansk fotboll sett sen Roberto Baggio sköt mot dem 1994.

Resultatet betydde inte att de missade Taça Rio-slutspelet, bara att de fick en tuffare lottning där. I natt möter de inte Olaria – de möter arvienden Fluminense.

Fla-Flu spelas idag, och lagom tills den börjar borde ha hunnit traggla er igenom ett dokument jag skrev om Flamengos president häromveckan. Då var det inlåst, men nu är det påsk och alla ska vara vänner. Väl bekomme.

•••

För två år sedan blev Patricia Amorim den första kvinnliga presidenten i Flamengos 115-åriga historia. Hon väntade sig ett tufft jobb. Hon väntade sig inte att hamna i en härva av mord och perversa sexorgier, knarklangare och automatvapen.

Decemberkvällen hade hunnit närma sig natt när omröstningen var klar i Hélio Mauricio-hallen i södra Rio.
När allt var över lyftes en 40-årig kvinna i vit t-shirt upp på hoppande axlar. Brasiliens största fotbollsklubb hade bytt ledning, 35 miljoner fans hade fått en ny president. För första gången på 115 år hade de valt en kvinna.

Brasilien har fått en kvinnlig statschef (Dilma Rousseff) sedan dess, men nio av tio kongressledamöter är män, och i FN:s färskaste kartläggning av jämställdheten rankas Brasilien på plats 80 av 138 länder. En kvinnlig president i Flamengo var en skräll.
– Inte ens i mina vildaste drömmar hade jag trott det här, jublade Patricia Amorim.
Hon hade vunnit valet med en marginal på 93 taniga röster.
Inte ens i sina vildaste mardrömmar hade hon kunnat tänka sig vad som väntade.
•••
•••
När Patricia Amorim var fem år simmade hon tvärs över Guanarabukten i Rio, mer än en och en halv kilometer i öppet vatten.
– Hon var inte ett dugg rädd, berättar mamma Tania.
Simningen blev Patricias barndom och ungdom – som nittonåring simmade hon lagkapp i Seoul-OS – men hon slutade aldrig tävla. När karriären var över kastade hon sig in i politiken och valdes snabbt in i Rios kommunfullmäktige, innan hon bestämde sig för att kandidera för ett av landets tyngsta ämbeten.

Den där kvällen, när hon valdes till klubbpresident, såg allt ganska ljust ut. Flamengo hade precis vunnit sin första nationella ligatitel på 17 år. Bruno, lagets målvaktsstjärna och kapten, hade lyft klubbens ”hexa”, deras efterlängtade sjätte mästerskap.
Klubben hade tunga skulder, över en miljard, men tonläget var ändå positivt.
Andra dagen på jobbet ringde Patricia Amorims telefon. Det var kaptenen.
– Vi går inte på bussen, vi tränar inte om vi inte får resten av våra segerpremier, sa Bruno.
Presidenten tog konflikten direkt, fick alla spelarna att träna, och förklarade att hon ”hatar den här sortens slappa attityd”. Ett par månader senare hade styrelsen för första gången sett till att skriva in skötsamhetsklausuler i alla spelares kontrakt.
De hade goda skäl.
•••
•••
I april i fjol tog Amorim emot pressen för att summera sina första hundra dagar som president.
– Folk tycker synd om mig, sa hon. Men jag har valt att ha den här positionen. Jag är inte här för att vara ett offer.
Ingen hade kunnat kritisera henne om hon försökt.
Hon hade mött en hel del tvivlare när hon tog över, både supportrar och tyckare hade ifrågasatt det lämpliga i att låta en kvinna få den sortens ansvar.
– I början kändes det som att det var lite pinsamt för alla de här stora männen, att ha en kvinna som president, förklarade hon.
Hennes enda möjlighet var att bevisa att de hade fel. Hon tog tag i den nedgångna träningsanläggningen, skickade dit 30 lastbilar som körde bort nio ton skräp och bråte. Hon anställde legendaren Zico som sportchef. Hon såg till att vara närvarande överallt, att alltid svara i telefon och röra sig bland klubbens aktiva.
– Här brukade ledarna hålla sig borta från klubben för att de var rädda för kritik. Jag älskar att gå runt nere på anläggningen, i gymnastikhallen eller på planerna.
Den nya presidenten var politiskt aktiv, drev på möten med förbund och sponsorer. Hon gjorde rätt med det mesta hon rimligen kunde påverka.
Det var allt annat som var problemet.
Det var allt annat som gick käpprätt åt helvete.
•••
•••
Att laget ägnade 2010 åt att dansa kring nedflyttningsstrecket var en sak, det som hände utanför planen var mil värre.
Inlånade landslagsstjärnan Vagner Love festade med knarkbaroner ute i favelan och fastnade på bilder med kriminella som poserade med automatvapen och granatgevär. En Rio-tidning skrev sex sidor om depraverade drog- och sexorgier hemma hos Adriano. Samtidigt misstänktes en högt uppsatt Fla-ledare för pedofili.
När det kom uppgifter om att Adriano slagit sin flickvän under en av allt för många baile funk (gatufester i favelan) ställde sig Bruno, Flamengos kapten, framför kamerorna och försvarade honom.
– Vilken man har inte slagit sin fru? flinade han.
Presidenten hörde, och agerade.
– När jag hörde det där blev jag chockad. Har han ingen mamma? Ingen fru? Ingen president? Bruno kom till mitt kontor och kysste min hand. Jag kände att han ångrade sig. Men den sortens uppträdande skadar klubbens image, sa hon.
Det var illa. Det skulle bli mycket värre.
•••
•••
Polischefen Allan Turnowski suckade när han pratade om Flamengo och deras stjärnor:
– Det är svårt att förklara för våra barn att deras idoler hänger med beväpnade människor, dåliga människor, människor som mördar och langar knark.
Seriespelet pågick, Flamengo slogs för att klara sig kvar, men för Patricia Amorim var det en period då hon åt sömntabletter för att sova, då läktarna skrek efter hennes avgång och hela la Naçao Rubo Negra skakades i grunden.
När Amorim talade så var det om en värld i fritt moraliskt fall.
– Man skulle ha tagit tag i det här tidigare, när spelarna utbildades. Den här generationen har vuxit upp med dåliga förebilder som idoler, som Romário och Edmundi. Men den tidens rötägg var en annan sort, mer listiga och mindre våldsamma, sa hon.
– Det har blivit värre. Förut hade dom många kvinnor, barn utanför äktenskapet, men de tog i alla fall hand om barnen. Idag är det här en värld där de slår sina kvinnor och håller sjuka fester, med åsnor och dvärgar (en referens till en påstådd sexorgie hemma hos Adriano). Vem är förebilden i dagens Flamengo?
•••
•••
Den 4 juni 2010 skickade 25-åriga ex-modellen Eliza Samudio ett sms till sin advokat. Hon hade äntligen fått Bruno, Flamengos lagkapten, att erkänna faderskapet till hennes son, lille Bruninho.
Sedan dess har ingen hört något från henne.
Enligt utredningen och vittnesmålen hade Bruno, med hjälp av en före detta polis, kidnappat och misshandlat sin älskarinna. Misshandeln hade avslutats med att Eliza Samudio strypts, styckats och getts som mat till hundar.
– Hela Brasilien är chockade av det här barbariska och perversa brottet, sa Dilma Rousseff, som sedan nyår är Brasiliens president.
Flamengo hade blivit synonymt med kriminalitet och kaos. Längst fram stod Patricia Amorim och försökte ösa vatten ur ett sjunkande skepp.
Men hon ångrade aldrig att hon tagit jobbet.
– Häromdagen kom en äldre kvinna fram och sa ”det måste vara hemskt”, och jag sa att ”nä, jag är precis där jag vill vara”. Flamengo är större än Bruno, det är en tradition, en historia, en enorm marknadskraft, publiken. Flamengo är en skatt.
Ett år senare har klubben kommit på fötter igen. I natt spelar Fla bortamatch mot Fluminense i Carioca-mästerskapen, de har inte förlorat på fem månader.
Patricia Amorim har värvat Ronaldinho framför näsan på Grêmio när alla trodde det var omöjligt, hon har träffat Barack Obama och gett honom en Fla-tröja, och häromveckan lyckades hon få förbundet att officiellt erkänna Flamengos ligatitel från 1987.
– Det här är den lyckligaste dagen sedan jag blev president, jublade hon. Jag skulle säga att det är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Jag vill lyfta fram bedriften som 87-spelarna gjorde på planen, men om någon fortfarande tvivlade på arbetet som den här styrelsen lägger ner ner så är det tvivlet nu borta.
Ingen tvivlar på fru president längre.
Hon går in på sin tredje mandatperiod som politiker, hon driver tre lokala simskolor som sysselsätter 800 barn, hon är mamma till fyra små barn och gift med gamle volleybollstjärnan Fernando Sihman, och hon är mycket populär president i en rödsvart nation. I en opinionsmätning bland Flamengos medlemmar uppgav 77 procent att de hade stort förtroende för henne.
– Jag lever min dröm, har hon förklarat. Men det vore härligt att hinna gå på bio nån gång.

/Simon Bank