Jo, jag hade tänkt att hemfalla till the cheap shots i fotbollsjournalistik. De enkla poängerna, de billiga läsarvänliga rubrikerna.
Steven Gerrard är bög.
Emmanuel Adebayor vräker sin mamma.
Ni vet. Sånt.

Och ja, vi kan väl köra de där berättelserna också, men innan vi vandrar den vägen ner får vi bädda in dem med lite ursäktande forskning, så att bloggen kan bibehålla sin åtminstone halvseriösa prägel.

De senaste åren har vi haft uppe såväl Why England Lose… och Moneyball för diskussion. Böcker som använder matematiska förklaringsmodeller för att se varför idrott funkar som idrott gör. Framför allt Moneyball bidrog till en tankerevolution som fick praktiska följder på planen. Nyligen kom en bok till, Scorecasting, som vi väl inte snackat om än? De av er som spelar bort era pengar på att tippa tvåa på Spurs eller så är bekanta med scorecasting, ett begrepp inom betting. Boken rör sig i gränslandet mellan statistik och beteendevetenskap för att förklara saker som vi inte förstår.

Jag har inte läst den i helhet – den sysslar en hel del med idrotter som jag bryr mig för lite om – men det finns i alla fall ett stycke som förtjänar att lyftas fram i den här kontexten.

Har jag er uppmärksamhet? I så fall, kan den av er som är närmast Jönköping se till att väcka Bosse Karlsson?

Tack. Då pratar vi om domare.

Författarna Tobias Moskowitz (ekonom vid University of Chicago) och Jon Wertheim (sportjournalist – kombon påminner alltså om den bakom Why England Lose…) har gett sig på det här med hur det kommer sig att hemmalag vinner oftare än bortalag. För det gör de: I Premier League vinner hemmalagen 63 procent av matcherna. Hur kan man förklara det? Handlar det om att man är tryggare i en miljö man känner till? Om de jobbiga resorna till bortamatcherna? Är det hemmapubliken som inspirerar spelarna i hemmalaget?

Moskowitz/Wertheim testar alla teserna. De mäter, kvantifierar, studerar – utan att hitta något underlag för att det verkligen skulle vara på det viset.

Vad de istället hittade var en faktor där skillnaderna var både mätbara och tydliga:
Domarna.

I fotboll, specifikt, såg de hur hemmalagen oftare fick straffar, mer sällan varningar, hur mängden stopptid ökade när hemmalaget låg under och sjönk när det ledde.

Författarna förklarar det med att hemmapubliken påverkar domsluten, att en domare som ska fatta ett millisekundsbeslut kan styras av ljudet från läktarna, att den masspsykologiska stämningen har en effekt på honom och hans dömande. Motbilder? Jo, de pekar på en säsong då 21 matcher i Italien spelades utan publik. I de matcherna sjönk hemmafördelen markant vad gäller både frisparkar, gula kort och (med 70 procent!) röda kort. Dessutom är domar-faktorn klart större när det gäller fotboll än andra idrotter, möjligen beroende på att publiken är mer utlevande på fotbollsarenan än på annat håll.

Och vad ska vi göra med den här insikten? Tja, vi kan ju börja med att ta den som intäkt för att berätta om det senaste tillskottet i den sydamerikanska läktarkulturen (och om Bosse Karlsson tappat koncentrationen igen kan ni väl stöta till honom en gång till? Tack).

När San Martin tog emot Leon de Huanuco hemma i Lima häromveckan var dynamiken på läktarna rubbad. Jo, San Martin hade sin klack, Leon hade sina fans – men framför allt hade Victor Hugo Rivera en helt egen läktarsektion som hyllade honom från minut ett och framåt.

Visselpipor, tifon, t-shirts, sånger, hela baletten, och om ni till äventyrs inte vet exakt vem señor Rivera är så får vi väl tala om det.
Det var han som dömde matchen.

La Hinchada del Arbitro, ”domarklacken”, har mobiliserats ihop via facebook, för att hylla dem som ingen annan hyllar. I grunden tycker jag att det är ett utslag av samma sorts semistudentikosa humor som hos det där gänget som alltid håller på bortalaget när Rosenborg spelar hemma på Lerkendal – men lite fint är det också.
– Jag trodde att de skämtade, men när det började förstod jag att de menade allvar. De gav mig självförtroende, det var fantastiskt, meddelade domare Rivera.
•••
•••
Och efter den uppfriskande berättelsen kan vi unna oss lite slask.

Till skillnad från vad många tror så hör det ju inte till vanligheterna att vi läser togolesiska tidningen l’Indépendant Express, men det är en livshållning vi kanske fått skäl att ompröva. Nyligen berättade de nämligen om vad Emmanuel Adebayor haft för sig det sista (mer än att nicka ut Tottenham från Champions League och så).

Han har gått till rätten hemma i Togo.

Emmanuel äger ett hus i Lomé, huvudstaden, och medan han varit upptagen med att spela fotboll i Madrid och Madchester så har hans storebror Peter och hans mamma bott i huset. Peter och Emmanuel har en historia av lite internt brödragruff, och nu har lillebror bestämt sig för att nog är nog. Han vill vräka mor och bror från huset, och se till att de a) lämnar tillbaka hans hus, b) lämnar tillbaka den BMW och den fyrhjulings-mc som är hans.

Enligt l’Indépendant Express tyckte många i Lomé att fallet kunde lösts utan inblandning av domstol och polis. Vi kan ju hålla med om det.
•••
•••
Avslutningsvis, om vi nu ändå är inne på boktips: Stevie Gerrard.

Ni har förmodligen hört om Brian Reades bok om Liverpools amerikanska ex-ägares tid i klubben. Nu har Daily Mirror börjat publicera utdrag ur An Epic Swindle – 44 Months With a Pair of Cowboys, och den här historien är ju bra nog för en större publik:

När George Gillett och Tom Hicks just tagit över LFC, en klubb de bara med viss möda kunde särskilja från KFC, ska Gillett ha varit nära att svälja tungan vid ett tillfälle. Han stod och läste en tidning, fastnade för en artikel där det stod att ”Steven Gerrard ska gifta sig med Alex, hans partner sedan långt tillbaka”. Enligt boken kunde Gillett inte hålla sig. Han var så orolig att han kände sig tvungen att ringa Hicks.
– Tom. Det är en grej du måste veta. Vår lagkapten är gay.

Tydligen – och det här visste jag inte – har ”partner” olika konnotationer på olika sidor Atlanten. I England kan en partner lika gärna vara en kvinnas man eller mans kvinna. I USA är det reserverat för andra sorters förhållanden.

Nu, ett par år senare, är Liverpool i mer mänskliga, kunniga händer. Och Stevie G är fortfarande gift med Alex Curran.

/Simon Bank