Slutet av säsongen, spänd stämning och uppriktigt sagt inga särskilt ljusa tider för den europeiska läktarkulturen.

Jag tillhör ju dem som egentligen tycker att det är ett större problem när matcher inte kan spelas som planerat än när firmor gör upp på något industriområde – och bara den senaste tiodagarsperioden kan vi räkna in ett halvdussin matcher som ställts in, avbrutits eller ramats in av publikoroligheter.

Förra helgen var det cupfinalerna i Grekland och Polen, och i veckan var det Slavia Prag-fansens styrelseprotester. I lördags visade sig rivaliteten mellan Bursaspor och Besiktas vara så stark att det aldrig blev någon match överhuvudtaget, och igår kulminerade en lång tids upptrissad stämning runt Frankfurts ultrasgrupper.

Ur vår svenska synvinkel får vi lov att framförallt uppmärksamma det sistnämnda. I svallvågorna av Södertälje-smällarna har det ju diskuterats vart svensk supporterbevakning ska ta vägen framöver, och i viljan att undvika den engelska extremvarianten hänvisar vi ju gärna till hur det förhåller sig i Tyskland.

Det ska vi fortsätta göra, men vi ska därmed inte blunda för att den gångna säsongen också har varit den stökigaste på länge i den förlovade Bundesligans land. Det har varit avbrutna matcher, firmauppgörelser och hot mot klubbrepresentanter.

Frågar du polisen säger de ju att det beror på att lagens tyglar släppts för lösa. Frågar du ultrasgrupperna pratar de gärna om att våldet snarare är en förlängningskonsekvens av protesterna mot en allt större kommersialisering av fotbollen och en allt hårdare polisiär repression.
– Det används gärna som en ursäkt från ultrasrörelsen, och jag kan väl tycka att de intar offerrollen lite väl ofta. Men samtidigt går det inte att avfärda helt. För att hålla sig till Eintracht Frankfurt: Här måste man förstå ultrasgruppernas agerande utifrån hur kommunikationen med klubben stängts av och hur de blivit stigmatiserade i medierna. När de har lämnat förslag till klubben om hur olika situationer på arenorna kan hanteras har de inte fått någon feedback.

Det är Jonas Gabler som resonerar, en akademiker som forskat om ultraskulturen vid institutionen för politisk vetenskap vid Berlins fria universitet.
– Jag kan förstå att ultraskulturen verkar absurd och konstig för andra supportrar. Men samtidigt måste vi titta in i kurvorna ifall vi ska förstå dem. Där finns folk som lägger ner otroligt mycket kraft, pengar och känslor i något som de sedan känner sig utestängda från. Styrelse, spelarna, klubben – ingen relaterar till dem. Kommunikationen begränsas till slut till att antingen applådera eller att bua.

/Erik Niva