Tiden går, saker och ting förändras.

För drygt två årtionden sedan var Paul Lake 21 år gammal. Han var ett av de absolut största löftena inom brittisk fotboll, en lång, dynamisk, bollskicklig spelare som kunde användas över hela planen. Han var den största talang som Manchester City fått fram på årtionden – en lokal grabb från Denton – och de ljusblå fansen brukade referera till honom som ”vår Duncan Edwards”. En mer modern jämförelse vore den med Steven Gerrard.

Lake blev uttagen i den preliminära truppen inför VM i Italien 1990, var en del av det landslag som var ett par straffsparkar ifrån VM-guld. I det här bedårande klippet – lika tidstypiskt som det är Coronation Street-Mancunian – reflekterar han över det faktumet, samtidigt som han bekymrar sig över att redan fått ryktet som skadebenägen.
– It does annoy me, yeah, ’cause when I’ve been playing for this side, I’ve been playing 100 percent and I give it me all. And I get injured, giving it me all. And unfortunately, it’s been coming at times when I get England call-ups and that, and everyone thinks: ”Ay, ay… Here he is again, injured like”. And I’s gonna be sick of it.

Omedelbart efter VM bjöd Liverpool tre miljoner pund för Lake, i en tid då det brittiska transferrekordet var de 2,3 miljoner som Man United betalat för Gary Pallister. Ändå nekade ett luspankt Man City. Ordföranden Peter Swales förklarade sig med att det skulle ”startat upplopp på ståplats” om han sålt sin kronjuvel, och Lake utsågs istället till ny City-kapten. Ett par månader senare gick han in i en duell med Tony Cascarino, och hörde ”a kind of crunch”. Det verkade ändå inte vara någon större fara, och Citys läkare deklarerade att han skulle vara tillbaka i spel inom en vecka.

Paul Lake kom egentligen aldrig tillbaka.

Han kämpade i sex år, men gav till sist upp 1996. Då hade han genomfört arton operationer – bland annat med ligament från avlidna – i utbyte mot en enda 90-minutersmatch för Manchester City.
– Det blev värre och värre efter varje operation. Jag glömmer aldrig hur fansen frågade: ”Paul, hur länge blir du borta, när kommer du tillbaka?”, och jag alltid svarade: ”Förhoppningsvis om sex veckor”. Jag vet inte ens var det kom ifrån, jag brukade säga det i sömnen.
Lake fortsätter:
– Du blir besatt av din skada, det tar över hela ditt liv. Från det att du vaknar på morgonen så spänner du musklerna, klämmer på det drabbade området, lurar dig själv att det är på väg att bli lite bättre. Säsong ut och säsong in gick jag och såg City på lördagarna, pratade med fansen, försökte vara uppåt och positiv. När jag ser tillbaka förstår jag faktiskt inte hur jag klarade av det. Jag tränade två, tre gånger om dagen, var så vältränad det bara gick att vara – men mitt knä svek mig, och ingen kunde göra något åt det.

Sanningen är att Paul Lake blev felbehandlad. Med dagens kunskaper hade han varit fullt återställd inom ett halvår – men i början av 1990-talet satt han fast i ett nät av inkompetenta läkare med ålderstigna behandlingsmetoder.
– Kirurgin och hela behandlingen var en total katastrof. Jag blev skickad till en kille i Manchester, och han hade aldrig tidigare behandlat en professionell fotbollsspelare. Jag klagade – och skickades tillbaka till samma kille. Det var en skandal, det var det faktiskt. Idag är jag drygt 40, och kan inte ens ta en joggingrunda. Alla pengar jag hade tjänat om jag bara uppfyllt 75 procent av min potential – de berör mig inte. Men det är jag är bitter över är att inte ens kunna ta på mig shortsen, springa ut på en 20-minutersrunda och sedan vakna upp utan problem dagen efter.

Den tragiska röran kring Paul Lake blev på något sätt signifikativ för 1990-talets Manchester City. Här satt klubben på all denna enorma potential – och så förmådde de inte att göra något annat med den än att kasta bort den. Under de allra mest deprimerande tiderna tröstade sig fansen med att det i alla fall skulle bli bättre så snart Paul Lake var tillbaka, även om de själva egentligen visste att det aldrig skulle ske.
– Jag tänkte alltid på mig själv i City-tröja: ”Bara en gång till”. Fotbollen var det jag hade, och jag hade spelat för City, min klubb, laget jag alltid supportat. Att få det taget ifrån dig är en helvetes stor grej att tvingas gå igenom. Jag hade en del svåra tider – riktigt dåliga tider – då jag gick till en psykiatriker ett par, tre gånger. Jag antar att jag var kliniskt deprimerad.

Ikväll blir Manchester City i praktiken klara för Champions League för första gången i klubbens historia. Paul Lake kommer att vara där. En av de första saker som den nya shejkregimen gjorde var att anställa honom i en roll som klubbambassadör i lokalsamhället.

Tiden går, saker och ting förändras. Ibland faktiskt till det bättre.

Och Tottenham? Tja, vi kommer inte att spela i Europa nästa säsong, men vi kan i alla fall glädja oss åt att Gareth Bale – vår egen 21-åriga superstar – med all säkerhet kommer att bli fullt återställd från sin svåra ligamentsskada.

Vi har i alla fall en nästasäsong att se fram emot.

/Erik Niva