Under matchens sista minuter travar Rudi Garcia runt som om han har glödande sten i fickorna.

Är det det där man kallar revansch?

Sommaren 2009 fick Garcia sparken från Lille. Nye vd:n Xavier Thuilot tyckte inte att han passade in i den klubbprofil han såg framför sig.

Michel Seydoux, filmmagnaten och klubbpresidenten, såg katastrofen komma och drog i bromsen. Han återanställde Garcia, och skickade Thuilot all världens väg. Lille krisade i början av den säsongen, och vann bara en av sina första sju matcher.

Sedan dess har de varit Frankrikes bästa, snyggaste, charmigaste och effektivaste fotbollslag.

Idag blev Rudi Garcia fransk mästare.

Hans Lille tog poängen som behövdes i en kokande PSG-gryta ikväll, säkrade klubbens första mästartitel på 57 år, och om det är en överraskning så är det ändå ingen sensation.

Förra säsongen, den när de var bäst av alla de sista 31 omgångarna, missade Lille ändå Champions League-platsen i allra sista omgången, efter att mittfältsklockan Yohan Cabaye missat en straff mot Lorient.

Inför den här säsongen fick Cabaye frågan om Lille verkligen kunde bli mästare.
– Det är möjligt, sa han. Vi har visat en del med kvalitén på våra spelare och systemet vi utvecklas i.
Belgiske underpojken Eden Hazard fyllde på:
– Mästare? Varför inte?
Bosman-fyndet Moussa Sow njöt av tanken:
– Jag skulle älska det. Lille är ett av ligans bästa lag. Vi måste välta hierarkin!

Egentligen skulle klubben inte vara redo för det här riktigt än. Kostymen passar inte. I juli nästa år flyttar de in i en ny, hypermodern stadion för 50 000 åskådare. Det är då de ska växa. I år gick de in i säsongen med en tredjedels budget (en halv miljard) jämfört med Marseille eller Lyon. De senaste åren har de, under Seydoux, haft fransk fotbolls mest genomtänkta, progressiva projekt, men de hade fortfarande inte lyckats samla rätt sorts ekonomiska muskler.

Däremot hade de spelarna.

Gervinho kunde gått till Liverpool i fjol, men stannade. Adel Rami kunde dragit till Spanien, men blev kvar. Cabaye hade anbud från större klubbar. Eden Hazard kunde rusat iväg till vilken storklubb som helst i världen, men ville fortsätta utvecklas. Och de fick Moussa Sow från Rennes utan att behöva betala en euro.

I slutet av januari gick Lille upp i serieledning, för första gången på tio år. France Football utropade dem till ”Officiell titelkandidat”. Kaptenen Rio Mavuba listade tre skäl att tro på guld:
– Vårt kollektiv, vår inställning, vårt anfall.

Svårare än så var det inte. Om man ska beskriva Rudi Garcias 4-3-3-bygge så ska ni tänka er ett Barcelona minus bolleinnehavet. Mitt-triangeln Mavuba-Cabaye-Balmont är oerhört samspelt, men samlar upp boll och skickar den snabbt ut på kanterna, till kreatörerna Gervinho och Hazard som går på egna avslut eller matar den polyvalente, intelligente målmaskinen Sow, som gör mål med högern, vänstern och huvudet.

Tridenten med Gervinho-Hazard-Sow trivs ihop, Moussa Sow har berättat om hur de klickade direkt under försäsongen, hur de ägnade träningarna åt att snacka ihop sig om hur de ville ha bollarna, hur de skulle löpa och samarbeta.

Tillsammans har de gjort 44 mål av Lilles 65.

Lille har vunnit cupen, de har vunnit ligan, halvtolv imorgon bitti firar en ovan stad på belgiska gränsen en dubbel de knappt ens kunde drömma om. Rudi Garcia har gjort mästare av en klubb som var på väg att sparka ut honom.

Han har redan lovat att stanna kvar nästa säsong, och han vill att spelarna gör det också.

Och Xavier Thulot? Jo, han jobbar med rugby nu för tiden.

/Simon Bank

PS. Jag hade långt gående planer på att summera hela L1 ikväll, men… det är ju inte direkt något som låter sig göras. Med en omgång kvar att spela finns en nedflyttningsplats kvar att undvika. Nio (9) klubbar riskerar att hamna på den. Toulouse ligger på övre halvan med en match kvar – och kan åka ur. En detalj till: På söndag möts Monaco och Lyon, Petter och Kim. Om inte Monaco tar poäng åker de ur. Om inte Lyon vinner kan de missa Champions League.