Avspark närmar sig, så låt oss fjärma oss avsparken.

Wembley börjar fyllas på, solen tränger just igenom allt det gråblöta, och innan kurvornas koreografi gömts undan en massa kroppar kan vi väl börja med att tala om att United kommer gå ut till ett gigantiskt historieeko från sina fans: SPIRIT OF 68, som en läktarkoreografisk blinkning till när klubben vann sin första europacup just på Wemberlee. Barcelona? Jorå, deras kurva kommer att skicka ut ett budskap som är så spetsigt att de riskerar att få både böter och hela världen som fiende:

WE LOVE FOOTBALL.

Jag vet inte om det mest är gulligt, men det är det nog. Det är som det är med Barça, jag älskar dem men de ger mig också tvångstankar om att snatta öl och slänga burkarna i naturen.

Anyhow.

På vägen hit bläddrade jag igenom de delar av tidningarna som inte handlade om fotboll, och de handlade förstås om fotboll de också. Det är därför vi gillar den här sporten. The Times recenserade Owen Jones pinfärska bok Chavs – The Demonization of the Working Class, och vi tar det därifrån in över sidlinjen.

Chav-begreppet känner ni säkert till, det är den engelska popkulturens moderna motsvarighet till amerikanskans White Trash, ett ord för att beskriva en hel estetik och ett helt sätt att leva, knutet till en stereotyp om underklass, underklassens brist på stil och bildning och hållning. Owen Jones tar avstamp i en upplevelse på en flott middag i London, när någon drog ett fattig-skämt och alla skrattade. Texten handlar om hur man (och med man menas klasserna som har tillgång till formuleringsprivilegierna) använt grava karikatyrer för att stämpla en hel arbetarklass och förvandla bristen på pengar, och förmånerna pengar köper dig, till en fråga om individuella val.

Så länge som arbetarklassen saknade pengar kunde den ända ha status, och ses som något viktigt och drivande. Om man istället gör det till en fråga om stil blir det enklare: då handlar det om individuella val. Har du fula kläder, din pinsamme fattige jävel?

Owen Jones gör den självklara kopplingen till politik, och menar att politikerna omfamnat chav-myten. I texten citeras David Camerons uttalande i ett tal i det socialt härjade Glasgow: ”Sociala problem är ofta en konsekvens av valen som människor gör”.

Här och hemma eldas under ideologier som handlar om stil (Sofi Fahrman, Lidingö, Ebba von Sydow, Örgryte) och brist på stil (Kissie, Sköndal). Här och hemma händer det ändå att chav-klassen tar plats i offentligheten. I The Times skriver de om dokusåporna (Carolina Gynning, Falsterbo – Linda Rosing, Västerås). Däremot skriver de inte om den enskilda yrkesgrupp som chav-synts mer än någon annan sedan begreppet uppfanns.

Och då är vi framme vid Wayne Rooney.

Croxtehs finaste och hans fru Coleen utnämndes snabbt till The King and Queen of Chav. Det spelade ingen roll hur mycket pengar de hade, hur mycket de lyckats och hur mycket de konsumerade.

De gjorde det ju utan stil, utan att kunna koderna och reglerna, utan att ha bildningen och intellektet.

Owen Jones ägnar sin bok åt att dundra mot en världsordning där de rikaste finansspekulerar fram en global kris som drabbar de fattigaste hårdast, samtidigt som man formulerar ett förakt mot underklassen.

”A chav dares another chav to race over a cliff. So they do. And who wins? Society”.

Klassdiskussioner är vad de är, de kan strypa det mesta omkring sig, men en av sakerna som fortfarande gör fotbollen relevant är att den inte bryr sig så mycket om klass på det sättet. På träningen igår var det bara en spelare som sprang runt med långbyxorna instoppade under benskydden och ett ansikte som bara en chav kan älska.

Han dribblade bäst av alla, sköt hårdast av alla, och är den som avgör om Englands största fotbollsklubb kan bli europamästare eller inte. Han komme från Croxteh, hans fru heter Coleen. Chav that.
En timme till avspark.
We Love Football.

/Simon Bank