Farväl till vapnen.

Vad är det de säger i amerikanska rättegångsfilmer?

Barcelona rullade ut, hackade isär, gled ifrån, sprang ifrån, körde över och lekte med detta fantastiska Manchester United. Vi undrade hur de skulle klara Chicharitos och Rooneys löphot, hur de skulle kunna spela sig igenom den här elaka, vita grytan, hur de skulle komma till tals med dörrvakterna Vidić och Ferdinand.

I tio minuter undrade vi verkligen, vi ville verkligen veta.

Sedan tog Xaviesta, Messi och alla deras lekkamrater bollen, hade den i matchens sista 80 minuter och lyfte blicken mot domaren.

– We rest our case, your honor.

Jag vet inte riktigt hur statistiken såg ut när allt var över, men senast jag kollade hade Xavi slagit fler passningar till rätt adress än vad hela Uniteds mittfält slagit passningar, rätt och fel, över huvud taget.

Vi visste att United var piskat att ta sina chanser för att utmana dem, nu tog de sina chanser – de hade till och med lite flyt med domaren – men var ändå aldrig nära.

För tio år sedan var vi alla säkra på att framtidens fotboll tillhörde fysiska, starka spelare som dessutom var tekniskt skickliga. Det pratades om en framtid där vi hade basketfysik med fotbollsfötter. Istället sitter vi här och tittar på ett underverk där små miniatyrer som kallas Maqui, Andreu, Leo och som spelar efter andra manus och annan musik.

Det är så vackert, så genialt, så rent att alla invändningar rasar längs med väggarna och landar på golvet. Man kan ifrågasätta mycket, men inte fotbollsfugan som strålar från Xavis och Messis fötter.

Barcelona är mästare. De har bara historien att mäta sig ikväll.

/Simon Bank