Jag skulle ju vilja skriva att vägarna korkats igen nu när André Villas-Boas är i stan, men det vore ju tråkigt nog inte riktigt sant.

Dublin står visserligen ganska stilla, men det har rätt lite att göra med en fotbollsmatch på Landsdowne Road – och väldigt mycket att göra med det första brittiska statsbesöket på över 100 år.

Queen Elizabeth II är här. Igår lade hon ner en krans i Remembrance Garden – hedrade minnet av alla de som stupat i kampen mot det brittiska styret – och just nu är hon på stadens andra stora idrottsarena, Croke Park. Där ägde ju den första Bloody Sunday-massakern rum under en GAA-match, 1920, och därifrån kommer också mycket av det grundläggande irländska motståndet mot sporten som vi kallar fotboll.

Historien tenderar att följa i hasorna på den som besöker Dublin – men nu är ju ändå inte allt det här någon anledning att inte skriva om André Villas-Boas.

Inte heller finns det något som hindrar att vi håller oss borta från några av de mest dagsaktuella anekdoterna bara för att vi berört dem förut.

André Villas-Boas är den första stora IRL-tränaren från Championship Manager-generationen, och ute på nätet har ju en scoutingrapport från hans tid i Chelsea cirkulerat i några år.

Jag uppmanar er att studera den igen – vare sig ni sett den förr eller inte – och därefter lämna ett ögonblick åt kontemplation.

Därefter riktar vi nu fokus mot kvällens final, och eftersom det är just Braga som är motståndare kan vi inte låta bli att dra den där epokgörande skrönan ännu en gång.

När André Villas-Boas var 16 år gammal var han visserligen engagerad Porto-supporter, men han hade inga planer på att bli fotbollstränare. Han ville bli sportjournalist. Det som förändrade saken var att hans mormor hette Margaret Kendall, var en Geordie i exil och därför blivit bekant med Porto-tränaren Bobby Robson.

Den unge Villas-Boas fick chansen att träffa Robson, att be om råd kring hur han skulle komma in i branschen, fråga hur han skulle göra för att bli sportjournalist.

Och när han ändå träffade Robson kunde han ju inte låta bli att slänga ur sig ytterligare en fråga kring något som stört honom länge: Varför i helvete använde inte engelsmannen Domingos mer?

– Domingos var en spelare med en väldigt distinkt stil. Han var väldigt kreativ, helt annorlunda än de anfallare man ser i dagens snabbare fotboll.
Villas-Boas tänker tillbaka, ler åt minnet.
– Jag konfronterade honom om flera olika saker runt min klubb och hur de spelade. Enbart en så öppensinnad person som Bobby skulle tolerera sådan arrogans från en så ung grabb.

Bobby Robson gjorde mer än så. Han bjöd in Villas-Boas till Portos träningar, och såg till att han fick gå en tränarutbildning vid det engelska förbundshögkvarteret Lilleshall trots att han inte hade åldern inne. Därefter gav han honom ansvar för några av Portos juniorlag.

Han gjorde kort och gott Andrés Villas-Boas till fotbollstränare.

Däremot fick han aldrig ut max av den lynnige Domingos, och André Villas-Boas har sin teori om varför.
– Domingos var en underbar dribbler, men det var svårt att få honom att passa in i ett lag. Idag vet jag inte riktigt hur han hade passat in i den moderna fotbollen.

Just ikväll vet dock Villas-Boas exakt var han har denna Domingos – på den andra tränarbänken.

Han är managern som nu gör sin sista match för Braga, innan han sedan drar vidare till Sporting.

/Erik Niva