Ja, om ni nu ändå sitter klistrade och ser till att ge Roger Federer allt er stöd i kampen för en estetiskt bättre värld så kan vi väl lika gärna se till att koppla ihop Roland Garros med fotboll.

Eller, om vi ska vara riktigt ärliga så kan vi väl se till att ni får ta del av hur l’Équipe kopplar ihop Roland Garros med fotboll.

Häromåret gav bollbasken Bixente Lizarazu – ni vet, han som var regerande europamästare, världsmästare och CL-mästare i början av 2000-talet – ut sin självbiografi. Där berättade han om den ende idrottare han någonsin haft som idol och inspirationskälla.

Nä, ingen fotbollsspelare.

Björn Borg.

Lizarazu spelade tennis som ung. Han var duktig, och han kopierade hela Borgs spelsätt, komplett med tvåhandsbackhand, pannband och allt.

Eftersom Liza är Liza, Burken Burken och l’Équipe l’Équipe så passade tidningen på att slå ihop alla delar över ett tätmatat uppslag inför Franska Öppnas finalhelg. De lät helt enkelt Lizarazu uppfylla en barndomsdröm och intervjua sin idol. Han flög till Stockholm, fick spela en skojmatch i pingis mot Borg – och lämnade stan med ett halvt löfte om ett framtida tennismöte.

Ett par utdrag ur intervjun? Visst. Håll till godo.

Först, när Lizarazu – som nu för tiden är en av de flitigaste använda experterna i fransk tv – berättar om vad han lärde sig av Borg:
– När jag spelade fotboll försökte jag ha samma koncentration som du hade på banan. Framför allt att inte visa några känslor för motståndaren. Eftersom jag var försvarare ville jag aldrig visa något för anfallaren. Varken smärta eller trötthet eller tvivel. Jag ville inte att han skulle kunna se något i min blick, och blev alltid inspirerad av dig för det.

Björn Borg pratar om hur han som liten gick från att vara en hetsporre som bar sig illa åt på banan, till att – efter ett halvårs avstängning – bli den iskalle tennisroboten.

Liza: Och du tränade upp det?

Borg: Ja. Det gick inte från en dag till en annan. I början klarade jag det i en halvtimme. Sen en timme. Inte mer, för det tröttar ut dig mentalt. Man måste vänja sig. Sen koncentrerade jag mig som om det var match på varenda träning. Det var en lång träningsprocess; en timme, en och en halv, två timmar… ända till fyra eller fem timmar som jag klarade att vara helt koncentrerad. Det tog lång tid.

Liza: Det var därför du inte gillade smeknamnet ”Iceborg”, för att det där ogenomträngliga var en strategi, inget naturgivet.

Borg: Precis! Det handlade enbart om målet att kunna prestera, att spela min bästa tennis. Jag var tvungen att vara sån för att förbättra mig.

Liza: Så var det inte riktigt med John McEnroe. Har du nånsin frågat dig hur han gjorde för att behålla koncentrationen medan han var så uttrycksfull på banan?

Borg: John växte upp i New York, en stad där man pratar mycket, där man visar sitt temperament och sina känslor. Han är en typisk newyorker. När vi möttes så störde hans uttryck, så olikt mitt, inte mig. Jag var i min bubbla, han kunde göra vad han ville utan att jag brydde mig. Men, för att vara ärlig, med all den respekt vi hade för varandra så uppförde han sig alltid bra när vi möttes. Det var när han mötte andra som han blev galen. Han gjorde det medvetet för att få den andre att tappa koncentrationen. Mot mig var det annorlunda. Han var koncentrerad, han brydde sig inte om nåt annat än sitt spel.

När Björn Borg berättar om varför han slutade så ekar en annan intervju, som l’Équipe gjorde under alpin-VM i vintras. Ingemar Stenmark pratade då om hur han inte längre kände någon glädje, att allt bara handlade om att inte förlora och om hur hela karriären bara handlat om att aldrig stanna upp, att hela tiden se fram mot nästa uppgift. Borg pratar om hur han tappade lusten att träna de där fem timmarna varje dag, och att det inte går att vinna utan att ha roligt.

Det är verkligen en fin intervju, som det ofta blir när det finns både tid och respekt nog för ett möte. Det är ju omöjligt att tänka sig Borg utan McEnroe, precis som det börjar bli omöjligt att tänka sig ismannen Federer utan kaminugnen Nadal. Elementen som brakar in i varandra, energin som utvinns ur den krocken.

McEnroe var som han var. Borg? Jag gillar det här:

– Under hela min karriär så kan jag inte påminna mig att jag varit trött under en tennismatch. Aldrig.

Björn Borg har aldrig haft kramp. Jag visste inte det.

Liza: Jag frågade Zinédine Zidane om han var lyckligare när han spelade fotboll eller om han är det nu när han jobbar för Real Madrid. Han svarade att det aldrig kommer att bli lika bra som när han spelade. Är det likadant för dig?

Borg: Så sett så skulle jag säga att jag är lyckligare idag. Men jag var mycket lycklig under min karriär. Jag hade ett särskilt program varje dag och det var mest skönt. Varje morgon när jag gick upp visste jag vad jag skulle göra. Paradoxalt nog så saknar jag den rutinen nu efter karriären, den som jag ville slippa. Jag frågar mig hur jag ska få dagarna att gå. Det har varit det svåraste med livet efter tennisen. Men idag har jag hittat den perfekta balansen. Jag har en familj, ett helt annat liv, och jag kunde inte vara lyckligare.

Precis som Stenmark så vägrar han att bli nostalgisk, precis som Stenmark så är han inte typen som sparat souvenirer från karriären (”Jag är sån”), och precis som Stenmark så hade han förmodligen kunnat slå vilken svensk idrottare som helst i nån tävling som handlade om koncentration, fysik och vilja.

Jag är glad att han aldrig ställde upp för en match mot Stenmark i det där Mästar-programmet på tv.

Inte för att det inte hade varit roligt att se dem kämpa mot varandra i nåt stenstaplar-, uthållighets- eller balansmoment.

Jag är bara inte säker på att de hade slutat innan någon av dem dog.

 

/Simon Bank