Okej, vi kan väl börja med den bild som cirkulerat halva jorden runt i veckan – och som landade hos mig via vår man Michael Eriksson i Peru. River Plate kämpar för livet, och när ens lag kämpar har nöden ingen lag. Daniel Passarella-fraktionen i Israel tog sig helt enkelt till klagomuren för att be om frälsning.

– När vi förlorade mot Lanús föreslog nån att vi skulle gå till muren och be om att hänga kvar, men jag sa nej. Men när vi förlorade med 2–0 mot Belgrano kände vi så mycket ångest att vi ville gå till en helig plats för att be, förklarar Gastón Méndez, grundaren av fraktionen.

De var inte de enda Passarellas som bad en bön. Ikonen själv, världsmästaren Passarella, har gått från planen till presidentskapet i River, och är högst ansvarig för det katastrofala läget.

Inför promociónmatchen ikväll var River alltså bara 90 minuter från att åka ur ligan för första gången någonsin. De var tvungna att vända ett 0–2-underläge hemma på Monumental mot lille Belgrano, och jag vet inte om jag någonsin sett en fotbollsmatch med den sortens inneboende ångest.

Spelarna har fått stryk av sina supportrar.

En supporter fick en hjärtattack och dog under sista ligaomgången.

Huliganer har samlats i hundratal för att kräva Passarellas huvud på ett fat (det är som att tänka sig att samma sak skulle hända IFK Göteborg-ordföranden Torbjörn Nilsson om tio år eller så).

När fotboll blir det enda människor har i livet blir också liv lite mindre värda, och om det finns en vacker sida av passionen kring en klubb och ett lag så har mycket av den försvunnit under en våg av vansinnigt våld den senaste säsongen. Så gott som varje månad har någon dött i samband med fotboll i Argentina, och när River Plate i kväll stod och stirrade ner i avgrunden gjorde man det med 1200 poliser inne på arenan, 1300 utanför.

Det fanns mycket att be för.

Pavone vände runt och tryckte in 1–0 direkt, och när ryktesspelaren Erik Lamela (han är arton år, men tunn som sjutton) till slut kom in i matchen (han var osynlig länge) började River se ut som ett fotbollslag. De borde fått en straff mitt i första halvlek, de överlevde ett Belgrano-friläge direkt i andra, de stod och vägde Sydamerikas tyngsta öde i händerna.

Sedan tappade de greppet.

Två backar krockade, Guillermo Farré kvitterade, och när Pavone sen fick slå sitt livs viktigaste straff – det hade gått 70 minuter då, och straffdomslutet var mjukt som bomull – så var han världens ensammaste man.

Aldrig förr har så många människor sett en klubbmatch på tv i Argentina, Pavone hade miljoner och miljoner ögon rakt i ryggen, och de brände hål. Han slog straffen stenhårt, men rakt i magen på målvakten.

River Plate har inte haft ett fungerande anfallsspel på hela året, de har inte haft ett fungerande målskytte, och de var aldrig nära att gräva sig ur den här helvetesgropen. Matias Almeyda var avstängd, backparet Paulo Ferrari och Adalberto Roman också. Det var ett lag utan ryggrad som skulle bära en hel klubb och dess historia över ravinen, och de klarade det inte.

Daniel Passarella har, enligt tidningsrapporter, själv varit nere och skött lagets stängda träningar i veckan. Han har pratat om att hänga ut de verkligt skyldiga bakom klubbens fall (den förra ledningen), han har skulder på 200 miljoner att brottas med – och han har miljontals fans som vill att han förklarar vad argentinsk fotbolls mest framgångsrika klubb gör i andradivisionen. De har precis börjat riva läktarna på Monumental. Just i detta nu har kravallpolis bildat ring runt Rivers spelartrupp, där spelarna står och håller om varandra och gråter.

Det kommer att bli en svart natt i Buenos Aires, det här.

/Simon Bank