En ny dag, många nya ord. Vi har förstås börjat zooma in Nordkorea inför matchen imorgon, i dagens tidning har jag skrivit ett par rader om en film och en konstutställning.

Det fina med att ha en blogg vid sidan om är att både filmer och konstutställningar gör sig bättre i det här formatet än i en krönika. Låt oss alltså kasta en blick på vad det är jag babblar om. Filmen, först: Hana, Dul, Sed är koreanska för Ett, Två, Tre, och även om jag inte sett hela så finns det ett par fina klipp som rullar runt på www.

En trailer.

Ett klipp från hemkomsten efter succén i asiatiska mästerskapen.

Ett samtal om hatet mot Japan.

Lite undervisning.

Det är en unik fotbollsfilm om ett unikt fotbollsland. Och konstutställningen? I januari visades And Water Flows Beneath the Ice på Winzavod-muséet i Moskva. 39 nordkoreanska konstnärer – alltså inte exilkonstnärer, utan statligt anställda vid akademin i Pyongyang – visade 40 verk. Grundtanken var att inte visa ren propaganda, utan mer vardagligt gestaltande konst.

Vi kan väl konstatera att det finns små, fina drag av socialistisk realism i dem ändå, låt vara i traditionellt östasiatiska tekniker. Stålarbetare, muskler, och en fixering vid vapenmakten. Allt det som Songun ska stå för. Och så ska jag erkänna att jag är svag för den där maximala militärparad-estetiken, alldeles oavsett vad den står för. Etik är bara två tredjedelar av estetik.

Och fotbollen fanns med där också. En målning – Vinnare – visade herrlaget som nationens hjältar.

•••

Om det ena fina med en blogg är att man kan hålla sig multimedial bäst man vill så är det andra fina med en blogg att man själv bestämmer över tiden.

Jag kan, till exempel, bestämma mig för att saker som hände för sex veckor sen egentligen inte hänt, eftersom jag själv inte sett dem förrän nu. Ni som hade fokus på rätt saker under ligaspurterna i maj-juni har förstås redan tagit in kontroverserna kring Prestons nedflyttning från the Championship. Prestons rivaler, Blackpool, hade roligt då (lite mindre roligt när de själva åkte ur), bland annat hyrde supportrar in ett flygplan som flög över Deepdale med en banderoll där de textat:
WE ARE SUPERIOR, LOVE BLACKPOOL FC.

Det såg jag. Vad jag missade var att en speciell supporter ett par dagar senare trappade upp hånet en liten bit till, och lite mer publikt. Jag vet inte om ni känner till långkörar-programmet Countdown, men i det stora hela går det ut på att två tävlanden försöker räkna ut mattetal och göra ord av anagram på begränsad tid.

Och eftersom producenten till Countdown nu råkar vara Blackpool-fan, och därmed rätt nöjd med Preston North Ends fall genom ligasystemet så… ja, då blev det som det blev. De tävlande fick helt enkelt ett extra lurigt anagram att ge sig på.

Det hela är ju svårt att översätta till svenska, men det är som om vi hade tagit en serie… låt säga en division fyra-serie, vilken som helst, kastat en snabb blick i tabellen…

…och sen bett de tävlande lösa anagramet:

Ja. Och sen hade det ju bara återstått att gratulera den som på en halvminut lyckades knåpa ihop det korrekta svaret:

Nåt sån hade det blivit, rent hypotetiskt, om någon i Sverige hade försökt sig på samma sak.

/Simon Bank