Om ni fick välja en enda match i år? Att se på ett enda ställe?
Tja, jag vet ju vad jag hade valt.
Venezuela–Chile, kvartsfinal, Copa America – och jag hade sett den framför en speciell tv på Kuba.

Hugo Chavez har alla sorters problem för närvarande. Det är inte bara det här med den store Satan i norr, eller kapitalismens alla jävulslakejer världen över. Det är inte ens nog med att han har svårt att ena en splittrad hemmaopinion, där kritikerna blir fler och mer högljudda för varje dag som går, eller att ett nytt presidentval tornar vid horisonten nästa år.

Chavez är sjuk, svårt sjuk, och ingen vet riktigt hur det är med honom. Den 10 juni opererades han i Havana, enligt rapporterna för prostatacancer.

Chavez är förstås mer än bara en president, vilken som helst. Han ÄR det moderna Venezuela, hela deras kamp mot världen, deras ideologi, chavismon, deras hopp eller förbannelse, beroende på vem man frågar. Hans hälsotillstånd kommer att påverka landets framtida resa, åt något håll, men just nu är han alltså på Kuba, och i förrgår satt han framför en tv och tittade på Venezuela–Chile (jag vill tänka att han sjöng under tiden).

Han satt där inte ensam.

Det var alltså Fidel Castro som kom och bringade tur åt la Vinotinto, det vet vi tack vare el presidentes twitter. Det är svårt att tänka sig Chavez leverera budskap på 140 tecken. Det är å andra sidan omöjligt att tänka sig Fidel göra det, så vi tar vad vi får här.

La Vinotinto är i semifinal i Copa America, och det är förstås fullkomligt sensationellt. Venezuela hade aldrig ens varit i kvartsfinal i en turnering som avgörs utanför landets gränser. Men mot Chile stod de emot en storm av stolp- och ribbskott och styrde in två frisparksinlägg från nära håll. 2–1, ett av Vizcarrondo och ett av Cichero, som hyssjade hela Chile och kanske hela Sydamerika.

Det fanns ju väldigt många att hyssja.

Chile, först och främst. Reklamhån är ingen ny företeelse i sydamerikansk fotboll, och inför matchen gick chilensk tv ut med en reklamfilm där de gjorde klart att Venezuela liksom inte skulle bli så mycket till problem:
Ni lär oss om såpaserier. Vi lär er om fotbollspassion.

Cichero, Vizcarrando och tränarunderbarnet César Farias (”Venezuelas Mourinho”) slog tillbaka på planen, och alla andra hängde förstås på. Adios Chile! Nu var det Venezuelas tur att garva.

Lektion 1: Effektiviteten.
Ni lär oss fotboll. Vi lär er ödmjukhet, passion och resultat.
Lektion 2: Favoritskap.
Lektion 3: Att kanalisera stress.

Det är klart att Venezuela förtjänar att retas lite, men det är ju inte bara Chile som drivit med dem och deras fotboll de senaste åren. Venezuela är ett baseballand, ett oljeland, ett chavismo-land – men det har aldrig riktigt setts som ett starkt fotbollsland. För två år sedan var det det sydamerikanska multinationella Amanco, en producent av nåt jag antar kallas pipelines (eller möjligen ”långa plaströr”), som skickade ut en reklamfilm på samma Venezuela-bashar-tema.

Brasilien? Penta campeon!
Argentina? 22 Copa Libertadores-titlar!
Mexiko? 24 Concacaf-titlar!
Och så står de stackars venezuelanska doozarna där och undrar vad fan de ska kontra med. Miss Universum-titlarna? De har trots allt vunnit där sex gånger.

Nu lär inte Venezuela vinna Copa America den här gången heller, men de är i semifinal och det har redan fått följder i landet. Ett samhälle som präglats av politisk splittring de senaste åren har fått en glädjepunkt att enas kring. Reuters skriver om den satiriska nätsidan El Chiguire Bipolar som omedelbart publicerade en bekymrad artikel om det nya politiska problemet som uppstått i spåren av Vinotintos framgångar: All denna jävla sämja.

– Låt oss återgå till konfrontation, dålig stämning, att kasta skit på motståndaren. Jag ber alla venezuelaner att förolämpa sin granne, att komma ihåg vilken ras och klass ni tillhör, jag ber alla familjer att minnas sina gamla dispyter, säger en ”politiker” till El Chiguire.

I natt är det semifinal. Om Venezuela vinner igen kommer ingenting att vara som förut. Det är det å andra sidan knappast nu heller.

/Simon Bank