Sex dagar senare. Det har inte känts så relevant att skriva om fotboll de senaste dagarna.

De spelade ju fotboll på Utøya också. I torsdags, dagen före skjutningarna, var utrikesministern Jonas Gahr Støre med och spelade, det skulle vara en av veckans höjdpunkter. Det finns inga små eller stora gester som hjälper eller läker eller lindrar. Jag tänker på en scen i tv-serien West Wing, när president Bartlett ska ringa och beklaga sorgen hos en anhörig som förlorat sin make, och han frågar sin assistent Charlie Young:
– När din mamma sköts ihjäl, fick du ett sånt här samtal då?
– Ja, säger Young.
– Gjorde det att du mådde bättre?
– Nej… Men det gjorde att jag kände mig stolt.

Är det futtigt att referera till fiktionen för att förstå? Ja, antagligen. Men det är väl det vi har kvar när verkligheten går sönder. Jag har naturligtvis tänkt och känt som alla andra svenskar de här dagarna. På skräcken och sorgen, på närheten, på om det varit vi, på alla mina norska vänner, på hur världsbilden i terroristens manifest ekat runt oss i vår vardag i flera år, på hur man mäter avståndet mellan orden här och handlingen där.

När omvärlden närmar sig Norge med sin omtanke hjälper det inte, det varken läker eller lindrar. Men när ett litet öppet land de senaste dygnen, mitt i sorgen, manifesterat sin stolthet över att vara just ett litet öppet land kan omvärlden kanske förstärka den stoltheten.

Jag vet inte. Jag hoppas det. Den otrolige, artikulerade Alexander Dale Oen grät som ett barn i lördags och vann VM-guld i går, sedan pratade han om att röra sig framåt, att gå vidare. Här ska vi skriva om fotboll och jag hade verkligen inte tänkt att skriva något om Norge alls. Det känns fel, nästan skamligt, att ens snudda vid det från den här horisonten. Vill ni läsa vad en fotbollstyckare tycker om fotboll så bläddra ner en bit istället.

Annars, en parentes bara: I juli i fjol skrev jag här om ett inlägg som aldrig blev skrivet. Det skulle handla om satir.

Grunden var en rapport som den engelska tankesmedjan Demos (politiskt obunden och oberoende, men med rötter i vänstern) precis hade kommit ut med. Jamie Bartlett leder en del av Demos som arbetar med att studera de strukturer och radikala tankesystem som ligger bakom våldsam extremism och terrorism.

Demos forskar kring islamisk extremism och dess rekrytering i väst, och vad de kom fram till genom intervjuer med unga och profiler av kända terrorister var en bekräftelse av en teori om vad det är som gör att unga män dras till radikala idéer och våld:

Att det är romantiskt.

”En allt viktigare del av Al-Qaidas lockelse i väst är dess farliga, romantiska och kontrakulturella egenskaper” hette det i rapporten. De som vände sig till terrorism karaktäriserades av en kultur av ”våld, grupptryck, en intern hederskodex där våld är en väg för att få status”.

Enligt Demos hade terroristerna – vad gäller tankestrukturer, naturligtvis inget annat– mer gemensamt med exempelvis fotbollshuliganer än med andra muslimer.

Rapporten handlade om extremismens tänkande, men rekommenderade också ett preventivt motvapen, ett sätt att luckra upp lockelsen och dragningskraften:

Satir, att skratta åt dem.

Inte Jyllands-satir som hånar islam, utan satir som driver med våldsmekanismerna, som vädrar ut romantiken och spänningen kring de våldsideologiska kulterna. Avståndstagande och förbud fungerade bara kontraproduktivt, förstärkte bara dragningskraften. Men vem vill vara en del av en kultur som är löjlig?

Jag tänker på det där när jag läser tidningarna, om Oslo-mördaren som vill försvara sig i uniform, som omsorgsfullt snickrat ihop en hel liturgi och mytologi för att motivera både ett massmord och sin egen existens. Han gjorde sig själv till riddare i blank rustning i ett eget, makabert Drakar & Demoner. En ensam, pappalös pojke som misslyckats med att vara människa och istället ville vara övermänniska.

Han har tagit eller förstört tusentals liv, men han är inte spännande. Det finns ingen romantik eller lockelse i hans fantasier, de som nu återberättas och reproduceras i världens alla tidningar och tv-kanaler. Hans idéer är så löjliga att han var tvungen att fästa den ofattbara tyngden av 40, 50, 60 unga liv vid dem för att de skulle betyda något över huvud taget.

Massmördaren, terroristen är ett mörker, han lämnar efter sig en sorg som är för oerhörd för att ta in. Det är hans gärning. Men hans person, hans mytologi, hans manifest, hans påhittade uniformer, är inte värda varken fascination eller fruktan.

Lille Napoleon. Om vi inte grät skulle vi skratta åt dig.

•••

Jag hade inte tänkt skriva det där, det skrivs en massa överallt och hela tiden. Men det är som det är. Vi går vidare, vi ser på fotboll, och jag kan lika gärna gå vidare med att berätta vad jag såg i helgen, i lite lös notisform:

A. Det Nya Udinese slog Marseille med 2–1. Toto Di Natale gör mål så enkelt att man undrar varför inte alla fotbollsmatcher blir 21–19. Guidolin spelade 4-4-1-1, och det var svårt att avgöra om det var system eller personalförändringar (de kommer att sakna Inler oerhört mycket, förmodligen mer än både Sanchez och Zapata) eller det faktum att det är försäsong som gjorde det – men de spelade inte alls samma gung-ho-rörliga fotboll som i våras.

B. Marseille spelade inte med a-laget, men var intressant ändå. De började med egenfostrade supertalangen Billel Omrani i anfallet, men han märktes aldrig. I andra halvlek spelade egenfostrade mediumtalangen Chris Gadi istället, och han gjorde mål direkt. Omrani är 18, Gadi 19. Ibland är det ett viktigt år. Det roligaste var annars att det var så lite folk på plats att man kunde höra Deschamps detaljcoachning, han skriker oavbrutet, som om matchen var ett tv-spel. (En annan sak, från andra sidan ravinen: ett par timmar senare tog PSG ett steg till mot att bli Ligue 1:s mest intressanta projekt 2012: Menez!)

C. Tyska supercupfinalen. Ni vet ju alla att Dortmund är det mest spännande lag som finns i Europa för tillfället, och att Klopp är en superb projektbyggare. Av de fjorton som spelade i lördags är tio födda 1988 eller senare. BvB har tappat Sahin, och det väger ju som bly, men Gündogan passar som en Sahin-formad handske på innermittfältet och ser ut som att han kommer att klara det alldeles utmärkt. Inte Sahin-utmärkt… men utmärkt.

BvB spelade fantastisk, dynamisk fotboll mot Schalke också, med vartannat avslut från inlöpande backar eller defensiv spelare. Kagawa är tillbaka och gör Götze ännu bättre, och det ser helt enkelt väldigt roligt ut när de spelar.

Det blev 0–0, fråga mig inte hur det gick till. Schalke vann på straffar, och det var BvB-ikonen/supportern Grosskreutz som brände den viktigaste. Jag tror att den var för viktig för honom.

En fin fotbollsmatch var det, hur som helst. Bra start på säsongen.

D. Copa America-finalen. Paraguay krabbgick till finalen och vara aldrig nära mot Uruguay. Deras enda chans hade varit fasta, men dels är Uruguay rätt bra på att försvara fasta (unge monstermittbacken Coates måste vi få se i Europa snart?), dels hade Paraguay till och med svårt att fixa fram hörnor.

Tabárez gick ner på fyrbackslinje igen, hade mittfältare som kunde driva upp bolltempot och lät Suárez och Forlán sätta klorna i Paraguays försvar. Utklassning. Grattis, campeones. Jag såg ju inte så mycket som jag velat av turneringen eftersom jag var upptagen med VM i Tyskland, men det jag såg gjorde mig mest besviken. Många lagbyggen som inte fungerade, många söndertrasade matcher. Paraguay gick till final utan att vinna en enda match. Venezuela-motorn Tomás Rincón avslutade la Copa med två röda kort på två matcher, men valdes till turneringens bäste spelare.

Spoke volumes, that.

•••

Så. Bollen rullar vidare. Det är som det är.

/Simon Bank