En dag på resande fot, från Wolfsburg till Augsburg är det 60 mil. Bara en förklaring till varför det varit tyst på bloggfronten. Jag har i alla fall äntligen fått lite tid att slötitta på fotboll för lusts skull. Semifinal i Guadlajara: Uruguay håller på att läxa upp Brasilien i U17-VM och det finns något så oerhört fint i att se nationella särdrag nästan ä n n u tydligare manifesterade bland småpojkarna än hos seniorerna.

Uruguay springer, sparkar, och manglar Brasilien rent fysiskt. Det är så mycket garra charrúa att man blir tårögd. Brasilien är finare, med bättre teknik, men de får inte utrymme för den (Ademilson har varit närmast). En sån som Lucas Piazón, som vi ju är nyfikna på, hinner inte få ordning på fötterna innan han har två himmelsblå backar över sig. Och Brasiliens mittbackar… det var en situation mitt i andra halvlek när de går in i 60-40-dueller mot tjurrusande uruguayos: först drar den ene backen bollen bakom stödjebenet och blir fälld – sen drar den andre backen bollen i en tvåfot och blir fälld.

De är sjutton år, de möter en våldsamt rusande forward och de står i princip som siste spelare båda två. Och båda väljer att försöka lösa det med en vacker liten dribbling.

Jag tycker om den här matchen, jag tycker om att se dna gå i arv, och jag tycker om att sitta i ett sydtyskt hotellrum ute på landsbygden, skriva en text och ha en match på i bakgrunden.

Hur är det med er?

/Simon Bank