Ser Therese Alshammar och blir så lycklig. Ser PSG–Boca Juniors och blir sugen på säsongen. Ser Werder-klipp och tänker att Schaaf måste vara mer än halvvägs bort nu, till slut.

Och sen ser jag en liten text i Gazzetta dello Sport och börjar leta gamla filmklipp.

Andrea Pazzagli var reservmålvakt i Arrigo Sacchis Milan, ett av de tre-fyra bästa fotbollslag som någonsin funnits. Han satt på bänken när de vann Europacupen, stod i mål när de vann världsfinalen. Vi har skrivit om reservmålvaktens psykologi förut här i bloggen, jag antar att Pazzagli hade det som krävdes.

Han var, hur som helst, en känslig fotbollsspelare. Efter karriären (han spelade i Bologna och Roma och Prato också) blev han målvaktstränare, i Milan och Fiorentina och till slut, de senaste tio åren, med ungdomslandslagen. Vid sidan om gjorde han musik, smäktande sånger om kärlek och änglar. Han släppte skivor, spelade i tv och fick priser. På onsdag skulle han åkt till Coverciano som vanligt, en fotbollsarbetare bland fotbollsarbetare med en grabb, Edoardo som står i mål i Fiorentina.

Nu kommer han inte att åka dit. Andrea Pazzagli dog i en hjärtattack i morse, 51 år gammal. Han var den ende målvaktstränande reservmålvakt jag kände till som sjöng kärlekssånger. Vi kan väl lyssna lite på honom just idag, av just det skälet.

/Simon Bank