Now, that’s what we call football. That’s how we say cricket.

Ett lag som vet precis hur de spelar kommer alltid att ha en bra chans mot ett som inte är helt säkert, och i kväll var Sverige hundra gånger tydligare och tryggare i sin idé än vad USA var i sin. Vi kommer ju att skriva mest om Sveriges nya, framtvingade innermittfält, av den enkla anledningen att det var de – Fischer och Dahlkvist – som pressade, stressade och jobbade fram det där övertaget som Sverige tidigt fick.

Den pressen, tillsammans med de där två präriehundarna längst fram gjorde USA till ett defensivt bräckligt lag. Josefine Öqvist har sett ut precis så här på varenda träning, som att hon ville springa sig rakt ner i jorden, och nu fick hon ut och göra samma sak på match.

Den idén var Sveriges: Press och spring. Mot det ställde USA sitt lite nya ansikte, med försök till bollspel snarare än ren route one-fotboll för att utnyttja sitt övertag i fysik och fart.

De visste vad de ville, men inte fullt ut vilka de var. Boxx och Lloyd, Pia Sundhages älskade innermittfält, var helt enkelt för svagt med boll för att klara sig förbi Fischer/Dahlkvist. Hade de dyngat och krigat hade de tryckt ner Sverige – nu var de blottade för varenda svensk kontring istället.

Matchens andra ansikten?
Lisa Dahlvists psykopatblick före straffen. Meherrejävlar.
Hope Solos psykningar före straffen. Meherrejävlar.
Schelins efter det där slutminutsmålet… som inte fick bli mål av någon anledning.

Sverige förtjänade allt de fick före paus, inklusive den där lite tursamma Fischer-frisparkade 2–0-fullträffen. Sedan handlade det bara om att orka. Inte orka på samma sätt, för det var omöjligt. Inget lag i världen, utom the Dirk Kuijt Family Football Club, orkar springa så i 90 minuter. Det handlade om att försöka spela ut bollen, hålla i, hota när man orkar och se till att hålla USA ifrån sig.

Det gick fint – ett litet tag.

Det som hände på slutet, när USA fick det där trycket och det där monstermålet av Wambach, var lätt att förutspå. Att Sverige har ett lag som i en timma och lite till kan köra skiten ur USA är mer än vad jag trodde var möjligt.

Lottningen blir vad den blir, vägen (långt) fram ser förstås mindre jävlig ut på Brasilien-halvan, men den här matchen betyder mer än vägar. Den visar att vi har ett landslag som är där igen, som på rätt dag kan ställa sig bredvid de stora och mäta dem med blicken. Emellanåt till och med med Dala-blicken.

/Simon Bank