Arsenals facit i kvalmatcher till Champions League: Tio spelade, tio vunna, 24–3 i mål.

Till slut och till sist: The kids were alright, den här gången också.

Mycket mer var det förstås inte, de spelade den enda fotboll de rimligen kan spela med den här truppsammansättningen. Offensivt, med Frimpong som mittfältsankare och rätt mycket framåttanke i övrigt. Udinese trivs i Guidolins nya, europaanpassade 4-4-1-1 och är genuint farligt med kantkanonerna Isla och Armero som understöd till världens ende Toto Di Natale.

I de riktigt stora lagen ser man en grundtrygghet och jämnhet över hela planen. Här var det två lag som fick försöka täta sina hål medan de rodde. Joel Ekstrand hade det jobbigare den här gången än senast, Udineses mittbackar fick problem när de blev isärdragna, och på andra sidan var Theo Walcott länge den där Theo Walcott-skuggan som man mest blir trött på, medan Ramsey också var en frustrerande blek kopia av sin egen potential.

Till slut avgjorde klasspelarna. Gervinho var genomgående mycket, mycket bra. Szczesny är, vi vet det nu, en färdig världsmålvakt. De fick sitt avgörande 1–1-mål, och när Udinese gick över till 3-4-3 kunde Sagna sticka fram en löpboll till Walcott för 2–1. Det här började som en dag när Arsenal mötte kalla händer i Rennes och Lille, det slutade som en dag då de, trots allt, överlevt.

Och Udinese? Deras klasspelare?

Udineses moderna historia är så tätt sammankopplad med Toto Di Natale att det är svårt att se skillnad på dem. Han har burit laget i så många år att det förstår är som det ska att han bär dem i förlusten också.

Toto Di Natale, den 23 augusti 2011:
– Jag har pratat på napoletanska i omklädningsrummet i veckan. Jag har sagt att det här, det är en lätt match för oss. Äh, allvarligt talat så… jag är 34 år gammal, jag har spelat ett VM, och efter det som hände mig i EM så är jag van vid den här sortens press.

Toto Di Natale, den 22 juni 2008.

Toto Di Natale, den 24 augusti 2011.

Det var en mycket bra slagen straff. Szczesny var bara dubbelt så bra.

Annars då?

Tja, Roland Nilsson var längre ifrån Champions League än vad Malmö FF var. Och HIF ska, det visste vi redan, vara glada att de slipper att möta Axel Witsel imorgon.

/Simon Bank