Sunday, bloody Sunday.

Spurs v City 1–5. United v Arsenal 8–2.

Från det perspektiv som det här skrivs är det ju, på något märkligt sätt mindre betydelsefullt än från många andra.

Är det vidrigt att förlora med 1–5 på the Lane? Fullkomligt. Men det är en förlust, en fotbollsmatch. Spurs var inte uselt, de bara saknade många av de redskap som deras motståndare hade. De kommer att hämta sig, mot annat motstånd. För City var det här årets tydligaste markering om att man är en stor, stor spelare i den här ligan den här säsongen. En maktdemonstration. För Arsenal och Manchester United var det här en söndag som hamrade fast slutet på en epok. Arsène Wenger slåss inte med Alex Ferguson längre, han kan inte ens låtsas det.

Jag har ju ingen större lust att skriva långa epos om den här dagen, vi tar det snabbt och rakt så vi kan gå vidare med våra liv.

•Det går att peka på avgörande vändpunkter i båda matcherna. Spurs hade ett drömanfall över hela jävla N17 som slutade med att Bale missade ett halvöppet mål, och ett par minuter senare var det 0–1 och en annan match. Arsenal hade straffen, och en liten period vid 1–3 som var rätt okej.

•Citys anfallsspel är spanskt. Diagonallöp, tre småttingar (Silva, Nasri, Kun) som byter plats och rör sig konstant. Det är oerhört svårt att försvara högt mot dem, eftersom de är spelbala hela tiden, så Spurs sjönk och försvarade lågt. Återstod gjorde Dzeko. Han återstod mycket.

•Luka Modrić spelade en bra halvlek, han har fattats.

•Nasri – Blue Goon? Tillför hur mycket som helst. Och om de tre smurfarna tröttnar så har City Carlitos också. Det är faktiskt löjligt.

•van der Vaart skadad igen, en sån söndag.

•••
•••

•Två jävla åtta. Det största, mest laddade resultatet i Premier Leagues historia. We’re Man United, we do what we want.

•Skillnaden mellan Arsenals generationsskifte och Manchester Uniteds är egentligen inte kvalitén. Skillnaden är att United lotsar in engelska, hemtama spelare med en tydlig ryggrad av erfarenhet i truppen. Arsenal skickar ut färska talanger utan någon barnvakt alls.

•Spelarkritik? Nä, varför skulle vi. Alla var bra i United. Anderson lysande som vakthund igen, Smalling och Jones giganter, Rooney Rooney, Young är en kanonvärvning, De Gea tog en viktig straff och fick Old Trafford med sig.

•Var det Smalling som lekte med Rooneys hår? Hilarious.

•Trodde Arsenal ens på det här när de jagade och hade sin bästa period i matchen? Eller kände de till och med då att de är mil efter? Jag tror det.

•Welbeck petades som liten pojkspoling från Manchester City efter ett provspel. Trivia.

•Och nu, Arsène? Problemet med att bli helt synonym med sin klubb är att det egentligen inte går att sparka honom – han ÄR ju Arsenal, det är hans projekt, hans tanke, hans ideologi, hans allt. Ikväll resonerar han förstås med sig själv om vad som är rätt att göra, vad som är det mest ansvarsfulla han kan göra.

Kan han avgå nu? Lämna allt?

Jag kan verkligen inte tänka mig det. Inte för att de inte nått botten – utan för att alternativen är ännu värre. Till och med efter 2–8. Två åtta. Två jävla åtta. Jag tror inte att de dricker det där glaset vin på Fergies kontor just den här kvällen.

/Simon Bank