Jaha. Vi börjar där vi slutade.

Tottenham är fortfarande ett bra lag. Premier League är fortfarande den liga i världen som är bäst på att kombinera intensitet och kvalitet. Och Manchester United är fortfarande mästare.

Vi kan väl unna oss ett tankeexperiment: Om vi hade frusit ner valfri brittisk fotbollstränare för 22 år sen – alltså när Tottenham senast vann på Old Trafford – och tinat upp honom lagom till avspark i kväll…

…vad hade han tänkt då?

United möter Spurs, lagen spelar med en halv ren anfallare var, och de fyra som står uppsatta som forwarder är 170 (Defoe), 175 (van der Vaart), 176 (Rooney) och 185 (Welbeck) centimeter långa. Engelsk fotboll 2011. En annan sport.

Matchen blev därefter, spel mot felvända anfallare och ute på kanterna. Väldigt lite långspel och väldigt högt tempo. United, med en ung kärna som inte ville ta för stora risker, sökte spel där de inte riskerade att bli straffade: kanterna, mest på Ashley Young som snabbt fick övertag på kompisen Kyle Walker.

Spurs? Modigare i spelet, av nödvändighet och eftersom det är så de spelar. In genom mitten, mycket klapp-klapp, men också långsammare och hälften så vasst. Aaron Lennon ville inte ens utmana Evra, Defoe kom långt från mål – och de farligaste chanserna kom när United var på väg framåt och tappade boll på mitten.

Det kändes ändå som att det här var poäng som gick att ta. United utan sina mittbackar, lite mer oprövat och ofärdigt men… javafan, det är ju samma tröjor och samma kultur. Chris Smalling gör ett superjobb som högerback igen, den här gången mötte han en av världens bästa vänsterspelare. Och där Lennons viktigaste roll i matchen var att ge understöd åt sin högerback (Walker i första, Corluka i andra) så testade United hela tiden Tottenhams ytterbackar, med Young, med Rooney, med Nani.

Smalling droppade, Cleverley lyfte in inlägget, Welbeck nick förbi Friedel.

1–0, det hade gått en timme och man kan peka finger mot Assou-Ekotto som dummissade en rensning, men så dags hade klockan redan stått och ringt i en kvart utan att Harry Redknapp hört den. Niko Kranjçar hängde så oerhört mycket i luften på mitten, defensivt, utan att Spurs bytte eller tätade till motorvägen runt honom.

1–0, och allt föll på plats. United var mästare igen, Spurs ett nummer för litet. När Spurs bytte sig till två anfallare och lite tryck kontrade United in ett drömmål direkt. När De Gea (bra med fötterna, men horribelt darrig i allt annat. Igen) bjöd Defoe på öppet mål dunkade han bollen i stolpen.

3–0. På lite drygt två veckor går Spurs nu mot City, Liverpool och Arsenal.

Can we get a Mulligan?

/Simon Bank