Jahadu, Luis Enrique.

När du står där, och tuggar tuggummit som om det sagt nåt om din mamma, när Slovan kontrat in en spik i Romas europakista och du just bytt ut mannen som är större än både dig och laget och närapå hela klubben…

…vad tänker du då?

Roma fortsätter värva, Osvaldo och Simon Kjær verkar vara klara båda två, men det kommer ändå att bli en lång vinter utan europaspel för dina amerikanska chefer, dina spanska hjälptränare och dina italienska spelare. Alla kan se att bitarna inte sitter ihop än, alla kan se att bomben Totti håller på att växa (och att förstoras upp, som alltid) till något svårkontrollerbart, men alla kan också se att det finns små spår att tycka väldigt mycket om i ditt projekt.

När matchen avslutades ikväll spelade Roma med José Ángel, 21, målsumparmaskinen Bojan Krkic, 20, den underbare Federico Viviani, 19, Stefano Okaka, 22, och Valerio Verre, 17, som just hade ersatt Gianluca Caprari, 18.

Ángel är jag oerhört förtjust i. Viviani kommer att bli stor på riktigt. I sekvenser ser passningsspelet fantastiskt fint ut. Men det är också uppenbart att det fattas kvalité och att det kommer att ta tid och pengar för att genomföra den här kulturrevolutionen.

Pengar finns, en del.

Finns tid?

Roma är den enda klubb i Serie A som verkligen genomför en kulturförvandling i år, och det är möjligt att Enrique litat för blint på löftena han fått. Att han ska få tid, att han ska få genomföra sin vision. Men det är skillnad på att nöta in ett spelsätt i Barcelona, där alla vet vad slutprodukten kommer att bli, där kan man skicka in småkillarna och låta dem lära sig.

Men i Rom, när Totti mår dåligt och man just missat en plats i Europa League?

Vore jag Luis Enrique hade jag köpt mer tuggummi.

/Simon Bank

PS. In other news: Bloody hell. Det blir en lång natt i Belgrad. Och en historisk morgon på ön.