Hear the whisper of the raindrops, blowin’ soft against the window. Nah, inte så mycket Kris Kristofferson över Malmö idag. Mer ekelöfsk spleen, grått på grå bakgrund. Blåshåls-Skåne i höstform.

Men Zlatan Ibrahimović har underhållit, och det händer saker i fotbollsvärlden, så vi ska inte gnälla. Vi kan väl börja med lite fotbollsideologisk utvecklingdebatt, eftersom just de bitarna råkat få sitt nav i Malmö de här dagarna.

I går pratade Erik Hamrén svensk fotbollsideologi på ett sätt jag faktiskt tyckte om. Han fick nån fråga om MFF:s miss i Champions League-kvalet och ville göra ett förtydligande till tidigare uttalanden han gjort om svensk klubbfotboll.

Hamrén har sagt att allsvenskan förmodligen, rent konkurrensmässigt, skulle må bra av att krympas med ett par lag. Han vet precis som alla andra att resursfrågan, fördelningsfrågan, omsättnings- och arenafrågan är avgörande för hur väl svenska lag ska kunna hävda sig i Europa. Får vi ett par klubbar med bättre ekonomi, bättre lönekraft, så kommer de klubbarna att kunna klara sig bättre.

Igår la han en fråga till de svaren:

– Ska vi ut i Europa?

– För mig är allsvenskan fantastisk, en jättebra produkt. Den får fram många talanger till landslaget. OM vi ska ut i Europa, då måste vi agera annorlunda, då måste vi ha mer resurser till färre klubbar. Men vi kanske inte ska ha den måttstocken.

Och det är ju just det jag tjatat om i ett årtionde nu. Det finns en vilja i Sverige att ha kakor och äta kakor samtidigt. Vi gillar allsvenskan, konkurrensen och öppenheten där, att det inte är som i de stora ligorna där ägare köpt sönder tävlingsmomentet och bara ett par klubbar kan vinna varje år. Samtidigt blir det ramaskri om vår brist på konkurrenskraft i det internationella perspektivet, varje gång december kommer och vi inte har några lag kvar i europaspelet.

Debatten är viktig och nyttig, men som med alla debatter måste man ha klart för sig vad det är man debatterar, hur alternativen ser ut.

Sverige kan få ett lag som hävdar sig hyfsat i Europa, kanske till och med två eller tre hyfsat starka klubbar som kan ge sig ut och ta sig till gruppspel i Champions League och kanske, ett år på tio, ta sig vidare till en kvartsfinal. Det går. FCK kunde. Ge oss bolagisering, differentiering, styrda tv-pengar, så kan vi börja snacka om det.

Men det skulle också ske på bekostnad av det som gör allsvenskan unik, och i min värld – som inte är den enda – är det inte värt det priset. Allsvenskan är idag hundra klasser sämre än Premier League, men publiken jämför inte på det viset. Vi älskar vår serie trots det, nästan tack vare det.

Förbundskaptenen gjorde i alla fall sitt för att göra valet tydligare och debatten lite bättre. Det var bra, kanske extra bra en historisk dag som den här, när världens bäst skötta liga förtydligat sitt regelverk i 51-procentsfrågan: Martin Kind vann sin kamp, Leverkusen och Wolfsburg förlorar lite av sina fördelar, men den demokratiska grundtanken är fortfarande och alltjämt en grundbult i tysk fotboll.
•••
•••
Annat bra från Malmö, som så väldigt ofta: Forskningen.

Malmö Högskola har gjort så mycket för det intellektuella fotbollsklimatet i det här landet, med mastodontinsatserna från akademiker som Tomas Peterson och Torbjörn Andersson. Senast i raden, en bok av Peterson om hur vi utvecklar talanger i det här landet.

Boken – jag har hittills bara läst ett sammanställande pressmeddelande – är en rasande uppgörelse med utslagningen i svensk fotboll. Inte för att den är elak, utan för att den är idiotisk. Peterson har granskat utfallet bland 1100 pojkar och flickor födda 1984 för att se hur elitsatsningen lyckats.

Ur pressmeddelandet:

Svaret är sensationellt. Av dem som i den undersökta gruppen blivit elitspelare visade sig att hälften en gång hamnat på bänken och sorterats bort eftersom de ansågs mindre lovande.

– Hälften av männen som tillhör fotbollseliten har kommit in i fotbollen på andra sätt. De har, trots att de sorterats bort, kommit tillbaka av egen kraft och bryr sig alltså inte om vad vuxna säger. Det är de som kallas för träningsnarkomaner, vinnarskallar med mera, hävdar Tomas Peterson. Han frågar sig också hur Riksidrottsförbundet och Svenska Fotbollförbundet kan försvara sitt nuvarande sorteringssystem när hälften av männen i eliten tagit sig dit av egen kraft och drar slutsatsen:

– Systemet borde avskaffas, då vi skulle få fram lika många duktiga elitspelare utan denna sorteringstrappa.

Peterson pekar på hur upptagna man varit med de fysiska aspekterna, att många sorterats bort eftersom de släpat efter i sin fysiska mognad. Och det där är ju intressant, i en tid när fotbollen på högsta nivå skenat i rakt motsatt riktning. Fler av världens toppspelare är i hob-storlek, och världens bästa fotbollsklubb är byggd på småttingar som Xaviesta och Messi.

Om det finns någon Barça-effekt man vill önska sig så är det att det får fler ungdomsledare att inse att småkillar kanske inte vinner när de är tolv – men att de kan bli bäst av alla när de är 22.

Nog så? Jodå, men har ni tid över så lägg den gärna på en lekfull artist som redan är bäst: Martin Fröst intervjuades stort och fint i gårdagens Corriere della Sera. Han berättade bland annat att han håller på Milan.

– Enbart för att Zlatan Ibrahimović spelar där.

/Simon Bank