Från Zagreb till Bryssel, från Champions League-porten till Europa League-tröskeln. Helsingborgs IF ska försöka krångla sig iväg på ett EL-äventyr igen, och det är ju en uppgift som ser mycket mindre överjävlig ut nu än den gjorde för ett par veckor sen.

Standard Liège har sålt ut sin talangbank på bara ett par dagar, snabbare än Jesper Jansson hinner säga Utrecht skickade de iväg Defour, Mangala och Witsel åt den iberiska halvön till, och fick 350 miljoner tillbaka.

Les Rouches har sålt slagstyrka, men det betyder inte att klubben blivit mindre intressant. Jag ska erkänna att jag trodde att mästarna fortfarande ägdes av Margarita, Robert Louis-Dreyfus änka, och att de alltså fortfarande innehade rollen som nåt slags lillebror till dårhuset som går under namnet Olympique de Marseille.

Så är det inte längre.

I somras sålde Margarita av sina andelar, och Standard fick en ny ägare. Roland Duchâtelet tog ett trappsteg upp från en liten klubb till en stor, och ger oss alltså ett skäl att berätta en fascinerande berättelse om Belgien.

Om HIF länge litade på en man som kallas för Sänga-Bengt så styrs Standard av en man som vill förändra världen som vi känner den. Alltså inte fotbollsvärlden – världen.

Häromåret kom en film med titeln La Vie Politique des Belges, Belgarnas politiska liv, som handlade om valet 1999. Ett av de märkligaste fenomenen i det valet var ett politiskt parti som knappt ens fanns, men som ändå kapade åt sig både röster och utrymme.

Partitet hette Vivant (”Levande”) och bildades 1997, av en visionär riskkapitalist med stora idéer. Två år senare fick de 130 000 röster (nära två procent), en sorts framgång som är i princip omöjlig för ett parti med en komplex politisk agenda.

Det som krävs är starka affischnamn och en stor symbolfråga. I Sverige finns ett tydligt exempel på en sån politisk framgångssaga: Ny Demokrati omfamnade en populistisk agenda, invandringspolitik och hade Ian och Bert och ett gäng läskbackar som front och förändrade svenskarnas politiska liv över ett par nätter.

Vivants symbolfråga var inte antiintellektualism och smygrasism – utan medborgarlön.

Deras ledare heter Roland Duchâtelet, och tänker just ikväll mest på hur man kan få stopp på Erik Sundins jävla djupledslöpningar.

Duchâtelet är en affärsman och multimiljonär som gjort sig sin förmögenhet i mikroelektronik-sektorn. På 90-talet letade han efter en politisk plattform för att rulla igång en revolution, men när han inte hittade någon insåg han att han bara hade ett alternativ kvar:

Han köpte sig en egen.

Duchâtelet grävde ner mellan 25 och 50 miljoner av sin förmögenhet i en politisk kampanj, som tryckte hårt på tryggheten i en fast lön för alla belgare.

– Det går att skapa ett system där den ett starkt socialt trygghetsnät finansieras helt av konsumtionsskatt, slog han fast.

När någon frågade om hans politiska hemvist målade han lika brett som vasst:

– Jag är fortfarande vänster, men jag är för liberal. Det har jag alltid varit. Vivant är mer socialt än socialisterna, mer liberalt än liberalerna. Den sloganen har vi haft sedan 1999.

•••
•••

Grunden har Duchâtelet hämtat i sitt eget område, den tekniska revolutionen.

Om 1800-talet var industrialismens århundrade, beroende av arbetande människor, så var 1900-talet den mikrotekniska innovationens århundrade. Duchâtelet (en av de starka profilerna i det globala nätverket BIEN, Basic Income Earth Network) uttryckte det enkelt i ett tal 2004:

– Idag har vi robotar som bygger mobiltelefoner. Om robotar gör det arbete som brukade ge människor deras försörjning – borde inte människorna fortsätta få sin lön, oavsett?

– Varför inte en gång för alla ge upp utopin om jobb till alla och omfamna realiteten med en garanterad inkomst för alla? Men i så fall är det ett måste att ersätta skatten på arbete med en skatt på produkter, att erkänna att robotar har ersatt arbetare.

Ingen politisk part hade föreslagit det på allvar tidigare. Medborgarlön var en filosofisk idé för rökrummen på universiteten. Men Duchâlet, en ekonom och civilingenjör, piskade snabbt in sitt budskap, sina konkreta reformer:

••Medborgarlön (135 euro för omyndiga, 400 upp till 24 års ålder, 540 i normal yrkeslivsålder och 800 euro för alla över 65 år).

••Ingen skatt för inkomster upp till 1250 euro, som ett sätt att undvika svartarbete.

••Ingen arbetsgivaravgift.

••En socialt/grönt orienterad skatt på all konsumtion. Högre skatt för lyxkonsumtion och miljöfarlig konsumtion.

Växlingen i Duchâtelets vision går från miljöfarligt till grönt, från ett produktionssamhälle till ett konsumtionssamhälle, där service blir drivande i ekonomin.

Kritikerna kallade honom ultraliberal och förenklande, men Vivant fick också utrymme i den allmänna debatten och lyfte upp en fråga ingen brytt sig om på allvar. Efter valet bildades förgreningar i Frankrike, Schweiz och Holland och han tror fortfarande på idéerna även om han är medveten om problematiken i nationella reformer i en global by.

Alldeles snart sitter – antar jag – Roland Duchâtelet på en hedersläktare och ser sin nya fotbollsklubb möta Helsingborgs IF i en kvalmatch.

Jag är, till skillnad mot vad många tror, inte nationelekonom nog för att vare sig lyfta eller skjuta ner hans livsvision (det enda jag vet om nationalekonomi är vad mamma lärt mig: att en miljard här och en miljard där… till slut blir rätt mycket pengar), men jag tycker det finns något fint med revolutionärer som inte pratar om tillväxt eller exklusion, utan om total social trygghet, miljömässig hållbarhet och ett konsumtionssamhälle som är styrt av en politisk vilja. 

Fast just ikväll håller jag ju på Sänga-Bengt, det gör jag ju.

/Simon Bank