¡Hay Liga!

Efter ett dygn på en bättre plats hann jag hem lagom till andra halvlek av Valencia–Racing, lagom till Soldado-kalaset, och det var precis så intressant att det är värt ett par rader.

Ni minns det där som Del Bosque berättade om sina träningar med Real Madrid? Att han brukade låta försvararna möta anfallarna i smålagsspel – och att backarna alltid, utan undantag, vann, trots att de mötte den starkaste, mest begåvade offensiven i spelets historia?

I kväll spelade Unai Emerys Valencia en stor del av matchen med en av de mest obalanserade elvor fotbollseuropa känner. De avslutade, när de jagade vändning, med att spela med Tino Costa, Éver Banega, Pablo Hernández, Sergio Canales och Jonas som uppbackning bakom Soldado. Fem spelare som alla skulle kunna vara offensivt nav i vilket annat lag som helst. Snabba fötter, passningsintelligens, briljans, allt. De rullade runt bollen som om de spelade det där som spanjorerna kallar rondo, fram och tillbaka, runt, runt.

Det dröjde 90 minuter tills målet och målen kom, de vände 1–3 till 4–3 på det där sättet som man nästan bara kan i den här ligan. De gjorde fyra mål… och ändå känns det som att de behöver mer direkthet och spets.

Valencia har städat ekonomi, tagit sitt ansvar, sålt alla sina fyra världsmästare (Mata, Marchena, Villa, Silva) och byggt ett av La Ligas absolut mest spännande fotbollslag. De kommer att spela en del av ligans bästa fotboll i vinter, men jag tror inte att de kommer att göra riktigt så många mål som de kommer att förtjäna.

/Simon Bank