Game on! Season on!

Det minsta man kan begära av säsongsöppnade semivänskapsmatcher är ju att de inte är vänskapliga. Det här är året när vi fick Schalke–BvB, Inter–Milan och United–City.

Den här var den bästa hittills. Fantastisk match, otrolig intensitet, lagom mängder frågor som fick lagom mängder svar.

David De Gea ska, till exempel, inte spela med tröjan utanför. Han är tunn, ser ännu tunnare ut när han har tröjan så. I första halvlek höll ”El Ruso” på att kasta bort match, pokal, lagets förtroende och allt annat också.

Det var en oerhört enkel match så långt: United hade fem-sex rena tvåvägsspelare, de har anfallare som försvarar och försvarare som anfaller, och föll därmed in i något slags Bosse Hansson-matematik: De var på något märkligt sätt en mer både i försvar, mittfält och anfall. 66 procent bollinnehav första halvtimmen. Give-and-go. Ashley Young inte helt inspelad än, men visade jättefina intentioner, och Rooney gillar alla de där möjligheterna han får till klapp-klapp-spel med så mycket rörelse runt sig.

City såg ut att förlora eftersom de är så tunga. Istället gick de upp och såg ut att vinna för att de är så tunga.

David Silva fick mer utrymme för sin geometri när han började centrera lite mot slutet av första halvlek, City kunde hitta mer spel högre upp, och när de fick hörnor och frisparkar kunde de skicka upp hela artilleriet. Silvas lilla vänstersmek, Lescott körde över allt och visade De Gea hur det fungerar på Öarna. Jag har alltid hävdat att en bra målvakt är en bra målvakt, att snacket om det tuffare luftspelet i Premier League i mångt och mycket är en överdrift – men det finns ju gränser, och på sin första tävlingshalvlek i Manchester United var det bara De Geas fötter som påminde om att han är van der Sars arvinge.

Dzeko sköt 2–0 från 25 meter. Öppet synfält, den sorts skott som en United-målvakt (om han inte heter Massimo Taibi) ska ta tio gånger av tio. Nästan elva gånger.

Intressant statistikuppgift från Opta: De Gea släppte in elva skott som avlossades utanför straffområdet i fjol, flest av alla målvakter i La Liga. Make of that what you will, jag gillar honom fortfarande.

Ferguson plockade av Rio/Vidić i paus, skickade in Cleverley, Evans och Jones, och jag ska erkänna att det mest kändes som ett sätt att skruva ner betydelsen i matchen. Byter man ut världens bästa mittbackspar så bryr man sig ju inte så mycket.

Visst, sörru.

United fick fart på sitt klapp-klapp igen, etablerade första halvtimmens tryck en gång till – och fick utdelning på det. Dzeko sket i att försvara på en defensiv frispark, sen sydde Nani-Wazza-Cleverley-Nani ihop ett av de snyggaste passningsmål som gjorts på Wembley. Manchester City såg tungfotat ut igen, och där Ferguson coachade offensivt (in med småkillarna, satsning framåt) gjorde Mancini italienska byten för att få fart på spelet från mitten och framåt (Barry för Balotelli). Det var inte fel, men det funkade inte, och till slut avgjordes matchen av Manchester Uniteds allra bästa spelare, igår, idag och imorgon: Historien.

De väntar sig att vinna sådana här matcher när de spelat 93 minuter, alltså gör de det.

En paralyserad Vincent Kompany lät en boll studsa, Nani stal den och sprang hela vägen in i mål med 3–2 efter tre minuters stopptid. När målet kom hade Uniteds elva en snittålder på 22.

That’s football, that’s United, and that’s a new season. Fantastiskt.

/Simon Bank