Hallåouåouuåoouhhå (det ekande ljudet av en välkomstfras i en bortglömd, tom, försakad blogg).

Klockan är halvtre på natten, Barcelona är fortfarande för varmt för att ta i utan grytlappar och på hotellrummet lyser flitens lampa kreativitetens lampa nåt slags lampa medan vi försöker slå ihop dagboken om en måndag som mest handlade om han som inte är här.

Men det där är ju mainstream-grejer för en papperstidning. Som om ni läste sånt. Jag önskar att jag hade mer att berätta om Andrés Iniestas stenhårda attack mot Mark van Bommel, men problemet med den är ju att den – lite som med Carles Puyols osvikliga känsla för den moderne mannens mode – inte riktigt existerar.

Det roligaste vi fick ut av den här dagen var ju annars Maurizio Zamparinis briljanta uttalande om Devis Mangia, den besatte tillsatte tränaren som ledde Palemmo till 4–3 mot Gasperinis 3-4-3-såll till Inter. Zamparini ska alltså ha gått ut och sagt att han ”hoppas ha startat en lång era med den här tränaren” och att han vill att ”Mangia ska bli vår Arsène Wenger”.

Zamparini har, hittills, sparkat 31 tränare. Jag skulle säga att det är mindre sannolikt att Mangia blir en ny Wenger, eller att den ”långa eran” sträcker sig längre än en säsong, än vad det är att Iniesta imorgon bitti går ut i en radiointervju om van Bommel och lovar att ”hugga den slynan”.

Men vad vet vi.

Ingenting, är vad vi vet, mer än att Champions League rullar igång om ett par timmar, och att en kokain-skandal är på väg att rulla upp front and center i Premier League. Droger i fotbollsvärlden är vare sig nytt eller en chock – det röks, för att ta ett exempel, inte särskilt mycket nikotin i den franska fotbollen – men om jag skulle få för mig att para Champions League-drömmar med kokain på ett personligt plan så skulle jag komma att tänka på en spelare som, till skillnad från de drogfällda som nämns i den där FA-rapporten, aldrig skyddades av sin klubb.

Jag skulle, kort sagt, komma att tänka på killen som lärde mig hur man gör en bicicleta.

En sommar när jag kommit ett år eller två upp i tonåren fick min familj besök av en skotsk familj med så stora hjärtan att de knappt fick plats i normala hus. Jag minns de små sakerna, som att pappan var en gammal elitspelare i rugby som råkat bryta ryggen och nu jobbade som polis på narkotikaroteln, att mamman jobbade med turism. Framför allt minns jag Kevin, som var lika gammal som jag men annorlunda på rätt många sätt.

Han sprang 100 meter på samma tid som jag sprang 80, han var dubbelt så stor som jag, han visste hur man sköt konstsparkar som en jävla häst, och sedan ett par år tillbaka hade han varit jagad av snart sagt varenda stor engelsk klubb som finns. I Skottland rankades han som ett av de största anfallslöften de sett, och ett par år efter att vi stod och slog crossbollar till varandra på en svensk gräsplätt debuterade han både i U21-landslaget och – som sextonåring – i Hearts a-lag.

Kevin skulle, helt enkelt, bli något riktigt, riktigt stort. Jag följde honom tills hans korsband trasades sönder, noterade att han försökte kämpa sig tillbaka i mindre klubbar, och märkte att han jobbat sig till en ny chans i St Johnstone. Han hade spelat fyra säsonger med en trasig menisk, och gavs liten chans att någonsin kunna spela fotboll igen. Ett tag satt han till och med i rullstol.

Kevin hade gått från att vara en välbetald supertalang till att vara en belastning för sin klubb. Under en blöt julfest blev han – ihop med en annan skadad, men mer meriterad lagkompis – påkomna med att ha sniffat kokain på en toalett.

Båda fick sparken omedelbart. Åren som följde ägnade de åt att driva en rättslig process mot klubben, med stöd av både medier och skotska ligan. Till slut fick de inte mer än en minimal ersättning för uteblivna inkomster.

Ska vi leta en sensmoral här? Var det synd om två skadade, professionella spelare som drog varsin lina och åkte dit? Inte särskilt. Hade de skyddats av sin klubb om de varit en tillgång snarare än en skadad belastning för lönekontot? Med all säkerhet.

Kevin lärde mig, eller försökte i alla fall lära mig, hur man konstsparkar i fotboll. Själv spelade han aldrig på hög nivå igen efter kokainskandalen. Det senaste jag läste om honom var att han jobbade som researrangör.

/Simon Bank