Det var så här: I fredags natt, när vi just hade jobbat klart efter matchen mot Ungern, satte jag mig och scannade av nyhetsflödet. Sedan gick jag in på twitter och kollade vad som rörde sig där.

Det första jag såg var att Steed Malbranque slutat med fotboll med omedelbar verkan, eftersom hans son diagnosticerats med cancer. Det hade naturligtvis inte spelat någon roll vilken spelare det rört sig om, det träffade som en smäll i magen alldeles oavsett, men eftersom Steed varit Spurs, varit en av dem man velat allt gott, träffade det ännu hårdare.

Jag hade faktiskt tänkt att skriva något om det, men när jag nyhetssökte franska och engelska medier hittade jag inga tidningar som skrivit. Bara reportrar, flera av Englands allra främsta och skickligaste, som twittrat om det: De slog fast att det var på det här viset, och uttryckte sin medkänsla och sympati för Steed Malbranque mitt i hans familjs tragedi.

Men tidningarna skrev inte, och jag skrev inte heller. Ett dygn senare dök rapporterna upp även i nyhetsflödet, och då fanns ingen anledning att lägga till något.

Men det var ju bara en sak: Det var inte sant.

Steed Malbranque har ingen son, alla som vidarebefordrade ryktena om att hans son drabbats av cancer var en del av en lögn. Vi vet det nu, och det är förstås fantastiska nyheter för alla som bryr sig om Steed Malbranque – men framför allt är det en smäll för en ny sorts nyhetsförmedling, där ingen tar ett vettigt ansvar för vad som skrivs.

Idag läser jag hur journalister ber om ursäkt, säger att de bara skickat ryktet vidare i god tro. Så är det förstås. Men när alla kastar skit på den vidriga, okända person som startade ryktet, så flyr de också ett ansvar för sin egen roll. Den där smällen som träffade i magen sitter kvar, och nu handlar den inte längre om en fotbollsspelare. Den handlar om en hel tid där rykten är lika cyniska som alltid – men där de fått snabbare fötter, villigare budbärare. Journalister, några av de bästa i världen, tog emot obekräftat skvaller och spred det vidare, inte i sina tidningar – där är kraven högre – utan på sin twitter, under sitt eget namn.

Om inte det är otäckt så vet jag inte vad som är det.

/Simon Bank