Natt i Lissabon, då överväger man sina alternativ och agerar därefter.

Är man Evert Taube drar man sig neråt hamnen till, tittar på en flicka och tar värvning som lättmatros på en ångare med riktning åt det ena hållet eller andra.

Är man inte det kan man ju lika gärna sätta tänderna i en färsk rapport från Fifas tekniska studiegrupp.

Ni förstår, just idag kom den tekniska rapporten från damernas VM i somras, och den är så anmärkningsvärd att jag utan vidare ger upp tanken på att gå till sjöss. Gruppens grundanalys av turneringen är ju så grund att den inte kan vara annat än korrekt. De konstaterar att damfotbollen blivit oerhört mycket bättre, att anfallsspelet utvecklats så mycket att det inte längre fungerar att spela osorterat och långt (de pekar ut Norge som ett exempel) utan att det måste finnas en riktning i spelet. Sverige, menar man, spelar i och för sig långt ibland, men ofta med en mening och ett mål.

Och det finns ju inget där man rimligen kan opponera sig mot.

När de kommer till individanalysen av Sveriges mästerskap, däremot… så finns det ju det.

Fifa-gruppen, med ett par av världens stora namn, lyfter fram följande nycklar i det svenska spelet:

•Enkel 4-4-2-uppställning
•Bra länkspel mellan lagdelarna
•Kompakt försvar
•Disciplinerat, välorganiserat försvar
•Hög press
•Snabbt press efter bollförlust
•Anfall som använder bredden
•Använder bredden bra, yttrar går mot mål, skär in, är bra en mot en.
•Inflytelserik målvakt
•Inflytelserika individuella spelare

Jag vet inte om Sveriges 4-4-2 var särskilt renodlat, i flera matcher gled de över i diamantspel till exempel. Jag håller med om att de var skickliga på att använda yttrarna (i alla fall en av dem), och att de i grunden var bra på att utmana en-mot-en (Schelin, Öqvist, Sjögran). Och jag tycker inte att Hedvig Lindahl levde upp till kraven man måste ha på en riktigt bra mästerskapsmålvakt.

Men det riktigt parodiska är att när Fifas tekniska grupp ska välja fem nyckelspelare i Sverige så fastnar de för de här:

•Hedvig Lindahl (bra närvaro, snabb ut från linjen)
•Caroline Seger (hårdjobbande defensiv ledare med bra blick och playmaker-egenskaper)
•Sara Thunebro (trygg, hårdjobbande, läser spelet mycket bra, skicklig en-mot-en, ger understöd till anfallet)
•Lotta Schelin (snabb, intelligent, bekväm med bollen, passar väldigt bra)
•Therese Sjögran (tekniskt begåvad, med ett bra passningsspel, vänder spelet effektivt)

Och… ja, även om man kan anmärka att Lindahl svajade en hel del, att Thunebro aldrig riktigt nådde upp i sin högsta nivå – bland annat eftersom hon inte kom upp och gav understöd i anfalsspelet – och att Seger aldrig fick chansen att spela sin bästa fotboll eftersom hon var skadad… även om man kan göra allt det, så är ju det mest anmärkningsvärda att Fifas främsta experter valde ut ett halvt svenskt lag utan att hitta Lisa Dahlkvist och Lotta Rohlin.

Det är alldeles fantastiskt.

/Simon Bank