Kan man börja tro på en tokoffensiv kulturrevolution efter en 0–0-match?

Jo. Det går nog.

Alltså, det första jag gjorde när jag såg Luis Enriques San Siro-elva, med Perrotta och Taddei som ytterbackar var att satsa lite pengar. Lite på 6–1. Lite på 1–6. Lite på 4–4.

Det blev alltså 0–0, och en mindre frustande eller taktiskt intressant match än man kanske väntat sig, men de första 30 var ju en fröjd på sitt sätt. Här kom alltså två tränare, som inför matchen stod ansikte mot ansikte på Gazzetta dello Sports förstasida under rubriken ”Rädde sig den som kan”, och de kom för att spela attackfotboll.

Inter spelade, såg det ut som, 3-1-4-2. Roma spelade, såg det ut som, ett 2-5-3 där Daniele De Rossi Chelsea-droppade (som Makelele och sen Lampard brukade göra) mellan mittbackarna och startade uppspel.

Första 30 var en dans på en knivsegg. Roma klev upp, med Serie A:s största bollinnehav i den här omgången också, och rullade boll utan att ha någon kvar hemma. När någon (som oftast hette Francesco) tappade boll blev det omedelbart vidöppet hemåt. Som tur var för gulrött sköt Inter bara fram prins Milito och Forlán, och eftersom ingen av dem är något spelgeni och eftersom Whiskey Sneijder låg 30 meter för långt ner, kom de sällan till avslut.

Lille Borini (de har så fina smågrabbar i detta Roma; Viviani är den jag gillar bäst) hade ett par kanonlägen i första halvlek och var mycket bra (Borriello hade inte klarat det, han klarar inte så mycket har jag hört), en lite mycket trubbig Osvaldo också. Inter ägnade sig åt att kontra, Lucio ägnade sig åt att sparka Stekelenburg i tinningen, och efter en halvtimma eller så hade Roma fortfarande två backar, Perrotta och Taddei som ytterbackar och Lobont i mål.

Det blev 0–0, och det borde ju varit helt jävla omöjligt.

Inter borde kanske vunnit i andra, hade gjort det om det inte vore för Simon Kjaer. Alldeles oavsett tycker jag att Roma tar sina steg, att det finns saker i det här projektet som är värda att ge tid. Och för Inters del såg det ändå helt okej ut. Det var tyst på målfronten, men det var ändå en match som bar sin betydelse. De borde vunnit, de gjorde det inte, men de lever idag och imorgon också.

Och det var, oss emellan, inte helt jävla säkert inför avspark.

/Simon Bank