Och solen gick upp idag också. Det är sånt man vet när man ligger och drar sig till kvart över fem efter en hård arbetsnatt i Valencia.

Det var, på många sätt, en väldigt fin kväll på Mestalla igår. Diego Alves gjorde den bästa målvaktsinsats jag sett den här sidan Manu Neuer mot Porto, lille Canales var allt det där han borde kunna vara alltid, och gamle Lamps klev in i startelvan med all den pondus som omständigheterna velat ta ifrån honom den senaste veckan.

Jo, en bra kväll.

Från läktarhåll fanns också mycket att bära med sig. Från extasexplosionen när Soldado tryckte in kvitteringsstraffen till de vackra hyllningarna av den förlorade sonen Juan Mata efter slutsignalen. Och vid sidan av jublet hade vi en tystnad att reflektera över.

Före avspark hölls en tyst minut, för att hedra två stora män. Paco Real var tränare i Valencia-organisationen i 40 år, men det är Chus Peredas berättelse vi ska ge oss på här.

Jésus Maria Pereda är mest känd som mannen som låg bakom spanska landslagets första – och väldigt länge enda – stora framgång. Han började sin seniorkarriär i Real Madrid och var en bifigur i den supertrupp som vann ligan och europacupen 1958. Madrid var inte det lättaste av lag att ta en plats i, och Chus hamnade istället, via en lyckad period i Sevilla, i FC Barcelona, där han skulle bli en nyckelfigur som lagets mittfältsmotor under hela 60-talet.

I veckan gick han bort i cancer, och det alla gamla lagkamrater pratat om är hans humör, hans entusiasm och hans roll som glädjespridare. Det är det som gett honom en plats i spanska hjärtan. Det som gett honom en plats i den spanska historien är 1964.

För Franco-regimen var EM-guldet förstås en framgång som var för bra för att inte använda i pr-maskineriet. Det enda lilla problemet var att finalen (Spanien slog Sovjet med 2–1) råkade ha fel hjälte. Pereda gjorde själv det tidiga 1–0-målet, innan han spelade fram Marcelino till Spaniens andra, historiska segermål med ett fint inlägg. Bilder från finalen kablades ut på spanska biografer, lyckliga spelare höjde pokaler, man visade Chus mål och man visade det andra målet och den där fina framspelningen från… Amancio?

Klippen som visades hade, liksom alla filmer som visades i Spanien under regimen, granskats av censurmyndigheten No-Do (Noticiarios uy Documentales). Och när filmen väl visades var den klippt så att det framstod som att Real Madrid-anfallaren Amancio slog inlägget till det avgörande guldmålet, inte Barcelona-spelaren Pereda.

Senare skulle det hävdas att det var ett misstag, men den sortens lyckade misslyckanden har sina trovärdighetsproblem. Det finns mycket i barcelonismon som är offermentalitet och paranoia, men även paranoida kan ju, som bekant, vara förföljda. Och No-Do var en dirigent i generalissimons propagandaapparat.

Och Chus själv? Han sa att han brydde sig mer om verkligheten än om hur verkligheten skildrades.

– Nä, för på den tiden gick jag på bio med henne som idag är mor till mina barn, och hon frågade ”men… var är du?”. De framställde det som att det var Amancio istället för mig, en vit tröja istället för en blå, så det var fejk. Men för mig spelade det ingen roll vem som slog inlägget.

Pereda slog det, Marcelino gjorde målet, Spanien blev mästare för allra första gången – och vill ni veta hur fint det ser ut när två gamla lagkamrater träffas när tiden gjort sitt så kan ni göra det här.

I veckan gick Chus ur tiden, det var därför det var tyst på Mestalla igår och det var därför hela barcelonismon mobiliserade kring en begravning medan Barça spelade mot Bate. De vann, som ni vet, med 5–0 i en match där Messi tangerade de 194 mål som László Kubala gjorde för klubben på 50-talet.

Efteråt försökte Pep Guardiola säga att det varit en rätt svår match, trots allt. Och det var inte Messi han hyllade först.

– Den här segern, sa han, den var för Chus Peredas familj.

/Simon Bank