Budapest vaknar – eller, det är väl mest jag – och gör det med oannonserat starkt solsken, så vi kan väl lika gärna låta bloggen morna sig i takt.

Först: en fråga och ett svar. I en kommentar till förra inlägget undrade Patrik hur bloggens kommentarsfält kommer att påverkas av Aftonbladets nya, mer restriktiva policy.

Det enkla svaret: Inte alls.
Här förhandsgranskas alla kommentarer, jag och Erik Niva släpper igenom nästan allt men drar i handbromsen vid kränkningar eller dumheter som inte tillför ett dugg. Kommentarerna är ju mer än halva behållningen med den här bloggen (normalt är Erik Niva den andra halvan). Om vi stängde ner dem eller tystade ner dem hade vi tappat sugen att skriva helt. I bloggen för vi diskussioner med varandra, i möten som gör det svårt eller omöjligt att behandla varandra som skit. Mötet är själva grunden, här och överallt annars.

Annars kan jag, chefs- och självkritiskt, undra varför inte kvällstidningarnas chefredaktörer är mer pedagogiska när de förklarar varför de ökar kontrollen av kommentarsfälten. Både Jan Helin och Thomas Mattsson står med myndig hållning i tv och försöker förklara varför, de talar om publicisters ansvar, om tidningen som demokratisk arena. De tänker inte använda sin mediala makt till att ge en plattform åt dem som efter varenda text vill tala om att allt egentligen är invandrarjävlarnas fel.

Varför förklarar de inte alltihop så att invandrarjävlar-hatarna förstår?

Äh, allt ska man göra själv:

Aftonbladet och Expressen har inget emot kommentarsskribenter som är uppenbart rasistiska, vi är inte diskriminerande på det viset. Vi tycker bara att det är fel att släppa in hat-kommentatorerna här, när vi inte klarar att ta hand om dem. Om vi inte har resurserna blir det bara dumt, och vi upplever att det är fel att blanda olika skribentkulturer. Det är bättre att man hjälper invandrarjävlar-hatarna i deras hemmiljö, så slipper vi problemen med kulturkrockar.

Så. Visst blev det tydligare nu?

Det om det.

Det är ju Gameday idag, en gigantisk match på Puskás-stadion, och om ni börjar må lite dåligt så kan vi ju gjuta olja på ångestvågorna med lite kvalitetsläsning ur gårdagens Guardian. De publicerar ett långt utdrag ur John Craces bok Vertigo: One Football Fan’s Fear of Success, och det är väldigt fin läsning. Jag hoppas de sympatiserar med ett referat här – läs gärna orginaltexten om ni har tid.

Crace råkar vara Spurs, han råkar lida av återkommande depressioner (kausalitet), och han skriver väldigt bra om vad det egentligen kan betyda eller betyder att vara fotbollssupporter. Crace har varit Spurs sedan 1966, när han som liten förälskade sig i Jimmy Greaves, och han har bestämt sig för att samla biljetter och programblad från alla Tottenham-matcher som någonsin spelats.

Decades of underachievement? Tick. An heroic sense of injustice? Tick. A pathological ability to rewrite failure as success? Tick. A seemingly infinite capacity for self-destruction? Tick. Selective memory? Tick. Yes, I’d say Spurs and I were made for each other.

De senaste 15 åren har John Crace lidit av depressioner; sömnbrist, hypokondri, dödsångest, panik. I perioder har han lagts in på mentalsjukhus för att klara sig igenom kriserna, men i år ville han inte det. Spurs skulle ju möta Milan i Champions League.

Han skriver:

Jag visste bara inte om jag kunde klara det. Jag gillade tanken på att vara där, kunde bara inte föreställa mig hur jag skulle ta mig dit. Det kändes för avlägset, för svårt. Jag kunde knappt ens ta mig ut på gatan för att köpa tidningen på morgonen. Hur skulle jag kunna ta mig till Milano?

Ett par dagar före matchen träffar John sin psykolog, och frågar om det vore dumt att åka. Psykologen stirrar på honom:
– Är du galen?
– Ja, annars hade jag ju inte varit här.

Psykologen utvecklar:
– Jag menar: Hur skulle du kunna låta bli att åka? Om jag kunde få ledigt hade jag åkt själv. Jag har varit Spurs i årtionden och det här är en en-gång-i-livet-möjlighet.

John Crace åker till Milano, han sitter på en Milan-sektion och ser Peter Crouch kontra in det där osannolika 1–0-målet. Han skriver om den omvända relationen mellan sjukdom och tillfrisknande: när han var sjuk blev hans fotbollsintresse friskare, han kunde se det för exakt vad det var. Och det betyder inte att det blev mindre viktigt, utan ännu viktigare.

Även när jag är knäpp känner jag mig trygg i publiken: omsluten av en gemensam känsla av mening med alla andra. Jag känner att jag är i en bubbla där inget står mellan mig och ögonblicket. All annan oro som invaderar mig dygnet runt – ”Du kommer att dö, John, frågan är bara när” – försvinner för ett par timmar.
Det finns inget jag; bara fotboll. Det är den bästa ledighet som finns, ledighet från mig själv. Att veta att det finns fotbollsmatcher – och alltså ögonblick som det här – att se fram emot är en av de saker som hjälper mig att överleva de där dagarna när varje minut känns som en timma.

Jag lider inte av depressioner på det sättet, är inte sjuk i den omfattningen. Men jag förstår exakt vad John Crace skriver om. Jag vet att vi pratat om det förut, i relation till stora sorger i livet. Fotbollen som är så viktigt just för att det låter oss göra något oviktigt.

Jag gillar förstås att Crace skriver om Tottenham, det gör att jag slipper översätta honom för att ta emot det han skriver, men jag är övertygad om att alla supportrar, alla som brinner sig friska genom supporterskapets sjukdom, kan relatera till det på precis samma sätt.

Utdraget i Guardian avslutas med en summering av året:

Den odiskutabla framgången när säsongen var över var att jag fortfarande var vid liv, något ni kanske tar för givet men som jag aldrig kunnat göra. Jag hade klarat mig igenom ett år till.
Det är bra att ha några få konstanter i mitt liv. Efter min mamma och mina systrar är Spurs den längsta relation jag någonsin haft, och det är en oändlig källa till rikedom.
Spurs visar mig hur man vinner och förlorar, hur man säger hej och farväl. I 90 minuter, och i en livstid.

Och med det tycker jag att vi laddar för en match till.

/Simon Bank