Wigan Pier, Wigan soul. Pie, peas and chips för tre bob på the Orwell. En lördagspromenad utmed kanalen där hästarna drog kol och bomull och männen och kvinnorna arbetade tolv timmar om dagen i fabriken, och halva lördagen. De stoppade bomull i öronen för oväsendet, gick barfota för att inte skorna skulle slå mot golvet och antända textilierna.

Jag åkte ju hit för att se på fotboll, men åker man bort kan man komma hem – och det som är botten i Wigan var början för mig.

Jag kommer från Rydal i Västergötland, och Rydal kom från England, från Manchester, från Viskans vatten som rann in i fabriken och ur bomullen som kom ut därifrån. Till fabriken kom arbetarna, kom min farfarsmor från Mockfjärd, där fanns min farfarsfar som körde taxi och organiserade Rydals Gymnastik- och Idrottsförening och var ordförande i 40 år. Min lillebror är döpt efter honom, och igår gick vi längs kanalen i Wigan.

Saker hänger ihop.

Vi fick se en arbetsmatch. Tottenham lekte i en halvlek, Spurs tioårige maskot avgjorde en tävling i paus med att pricka ribban från sexton meter, spelarna gjorde sitt yttersta för att ge bort 2–0 mot tio man i andra halvlek och efteråt gick Adebayor demonstrativt fram till the travelling supporters, applåderade och kastade upp sin tröja. Spurs through and through, that one.

Hur som helst. Nu är det söndag, och apropå att saker hänger ihop så vet jag inte om ni har noterat att Carlo Ancelotti just talat ut i en lång, exklusiv intervju med Matt Lawton i Daily Mail. Det är inget märkligt med intervjun, mer än att den återigen bekräftar bilden av Carletto som en hedersman med upphöjt lugn och elegans (ja, och att den återigen visar hur förbannat smal han blivit i sommar). Och hur blir man sån? Jo, eftersom man lär sig det.

Ancelotti förklarar:
– Jag använder inte piska, har aldrig gjort. Jag behandlar spelare som vuxna. Nils Liedholm lärde mig det. Han var rolig. Om man bad honom ranka världens bästa spelare någonsin så sa han ”Jag, Pelé, Di Stefano”. Jag älskade det med honom. Men han inspirerade mig, och jag hörde honom aldrig skrika på en spelare.

Vi kommer där vi kommer ifrån, vi blir de vi blir, saker hänger ihop och efter lördag kommer söndag. Dags för fotboll, dags för nya mästare. 

/Simon Bank