Ville bara säga att listan över de bästa fotbollsetniciteterna fått en ny ledare.

I vanliga fall är jag ju väldigt förtjust över allt som mixar det finska med något mer sydländskt (se den finske greken Haris Laitininen eller den finske egyptiern Rami Shaaban) men under en längre tid har jag mest av allt ändå önskat mig Kevin Kurányis etnicitet.

Han är ju den tyske bombaren som lika gärna kunnat spela landslagsfotboll för Brasilien, Ungern eller Panama, och som idag samlar säsonger i Ryssland.

Men faktiskt, inte ens han kan riktigt mäta sig med Hannover 96:s mittfältare. Manuel Schmiedebach.

22-årige Schmiedebach har börjat utmärka sig så mycket att det står landslagsspel för porten. Först ska han bara bestämma sig för om han ska välja att spela för Tyskland, Colombia, Venezuela, Irland eller Marocko. Han är nämligen tillgänglig för samtliga landslag.

Ny värld, nya möjligheter.

***

Och när vi ändå är inne på landslagsfotboll och den typen av trivialitetsdiskussioner som lätt kan bli smaklösa ifall man träffar fel ton – då kan jag väl lika gärna passa på att lista de tidernas fem bästa nationalsånger framförda i ett fotbollssammanhang.

Jag är ju inte den nationalistiska typen, men ända sedan hysterin runt Nya Zeelands haka i samband med rugby-VM senast har jag känt att den här listan förtjänar att göras.

Och naturligtvis är det inte musikstycket som sådant som recenseras – ännu mindre lyrikens innehåll – utan framförandet, sammanhanget, känslan.

Fotbollens fem bästa nationalsånger, kategorin enskilda framträdanden.

5.
İstiklâl Marşı
Turkiet-England, 2003
Ska det nu vara militaristiskt – och face it, nationalsånger ska vara just det –  så kan det lika gärna vara det på allvar. Då ska det vara en hel satans marschorkester, en krigsmålad Rüştü och folk som gör honnör runt planen. Nu när det mexikanska landslaget skandalöst nog slutat med sin vertikala krigshälsning så ger jag postumt den pompösa svulstighetstiteln till Turkiet.

4.
Himno Nacional Argentino
Argentina-Västtyskland, 1990
Det är alltså VM-final – planetens mest betittade evenemang – och den allra största stjärnan av dem alla blir så förbannad för att hans nationalsång buas ut att han upprepade gånger ljudar ”Hijo de Puta” rätt in i kameran. Det blev stora rubriker då. Det hade blivit större rubriker idag.

3.
Fratelli d’Italia
Italien-Frankrike, 2006
Det är ju något med den fullständigt galna vinnarviljan i Buffons blick, Gattusos slutna ögon och Cannavaros käke – men kanske framförallt i Materazzis sätt att sjunga med i det instrumentala ”pom-pompompom-pompompom-pompompom-pompompom” som gör det. Egentligen ännu tydligare filmat före semifinalen.

2.
Aegukka
Nordkorea-Brasilien, 2010
Ni kan vara hur cyniska ni vill, prata om pr-demonstrationer eller överspel – det går ändå inte att vara oberörd inför kontrasten mellan tio sammanbitna stenansikten och en gråtande zainichi-korean. Bortsett från Andrésitos segermål vete fan om inte Jong Tae-Ses tårar var det mest minnesvärda med hela VM 2010.

1.
God Save the Queen
England-Tyskland, 1996
Tonen sätts liksom direkt, då försångaren hämtar luft bara för att blåsas bort av kraften från ett dånande Wembley. En konfunderad Paul Ince sneglar ditåt och undrar vad som händer, innan kameran panorerar bort över de verkliga sångarna. Det går att säga mycket om den gamla stammens fotbollsmän som Stuart Pearce, Teddy Sheringham, Gareth Southgate, Alan Shearer och Tony Adams – men sjunga nationalsång inför en fotbollsmatch, de kunde de till perfektion.

/Erik Niva