En svensk startelva uppradad och klar. Å ena sidan ett utmärkt tillfälle att fokusera på en Råsundadrabbning – å andra sidan ett ännu bättre tillfälle att ägna sig åt lite annat.

Armenien, var det.

Ikväll går Irland in till match på skrytbygget Aviva Stadium i Dublin, och de gör det i ett lite otäckt läge. Inte bara det med den förrädiska tryggheten i att ”bara” behöva ta en poäng för att ta kvalplatsen bakom Ryssland, utan lika mycket för vilka som står på andra sidan.

Armenien idag är ju inte vad Armenien var igår.

Tjugo år efter självstädighetsförklaringen står ett av Europas skrattgäng, med en inhemsk liga som rankas som den femtionde bästa av Uefa, bara 90 minuter från att ta sig till playoff om en plats i EM nästa år.

Skulle det bli så är det det ojämförligt största som hänt i armenisk fotboll sedan Ararat Jerevan blev sovjetiska mästare 1973. Det närmaste de varit en stor framgång sedan dess är när de höll tummarna för den utvandrade sonen Youri Djorkaeff på vägen till VM-guldet 1998.

I veckan som gick var Djorkaeff tillbaka i Armenien, för fjärde gången besökte han sitt modersland, han gjorde det i sällskap med Sarkozy för att delta i 20-årsfirandet av självständigheten.

– Jag åker alltid härifrån med väldigt starka känslor, förklarade han.

Han är inte den ende fotbollsspelare som lämnat Armenien med starka känslor det senaste året. Ett extremt offensivt drivet landslag har vräkt in 21 mål på nio kvalmatcher. De mosade Makedonien i fredags (4­–1) och de har gjort 7–1 på två matcher mot Slovakien.

Jag såg stora delar av den där bortamatchen mot Slovakien i efterhand, och de välde fram. Fyra, fem, sex spelare i anfallen. Överlappningar, klapp-klapp-spel, inspel från kanterna och oerhört mycket fart.

Om fotboll är en metafor för annat så är det här laget en metafor som blivit omtyckt.

Det finns få länder där fotbollen och kvalspelandet varit lika intimt förknippat med politiken som för Armenien. Vi hade matcherna mot Azerbajdzjan medan det fortfarande jäste i Nagorno-Karabach, och för tre år sedan fick Abdullah Gül rubriker när han som förste turkiske president i modern tid åkte på statsbesök till Armenien.

Han åkte dit för att se på fotboll.

Fotbollsdiplomatin var en öppning, en ny väg mellan två länder som aldrig verkade kunna mötas. En låsning som var en blandning av stängda gränser, historiskt fiendskap (ett förnekat folkmord) och Nagorno-Karabach-konflikten (turkarna har stått på Azerbajdzjans sida) hade tagit i alla fall ett ministeg mot lösning.

Och nu?

– Armenien har inte haft ett sånt här lag på 20 år. Vi har aldrig haft spelare som är så enade och engagerade, säger förbundsordföranden Ruben Hayrapetyan.

Den dyngrike oligarken Hayrapetyan har varit de senaste årens centralpunkt i armenisk fotboll, ända sedan han 2001 tog över nykomlingen FC Pjunik, köpte in ett par stjärnspelare och gjorde dem till mästare på en säsong.

Hayrapetyan sitter i parlamentet för nationalkonservativa ARP, Armeniens republikanska parti, och han driver sitt fotbollsland som excentriska klubbpresidenter driver sina klibbar.

Okontroversiell är han inte.

I fjol klagades det på korrumperade domare i högstaligan – vilket Hayrapetyan löste genom att diska samtliga domare för gott och ersätta dem med mindre meriterade domare från lägre divisioner. I pressen har han, vilket förstås är allvarligare, anklagats för att ha varit delaktig i omfattande drog- och vapenaffärer.

Tidningen Haykakan Zhamanak, som publicerat uppgifterna, fälldes nyligen för förtal, men den ideella organisationen Centre of Law and Freedom kritiserade domen som en dom mot yttrandefriheten i Armenien och påstod att den var ett beställningsjobb från regeringen.

Förbundspampen själv var snabb med att dra likhetstecken mellan en attack mot honom och en attack mot Armenien och Armeniens fotboll.

– När de påstår att Ruben Hayrapetyan är inblandad i vapen- och drogaffärer så skadar de landets image. Du behöver inte gilla mig, men du måste tänka på landet. Vem skulle förhandla med någon som är inblandad i narkotika-affärer? frågade han, och det lät rätt mycket som en retorisk fråga.

Nästa år är det parlamentsval i Armenien, och det hotar att splittra ett redan delat land ännu mer. Det senaste valet, 2008, försatte landet i vad politiska analytiker kallade ”den svåraste politiska situationen sedan självständigheten”.

Den här gången kan det bli ett val som står mellan de tre män som varit Armeniens presidenter. Hayrapetyan har gjort klart att han tänker lämna landet om Levon Ter-Petrosyan, Armeniens förste president, vinner valet.

– Han höll på med vapen- och knarkaffärer (ett armeniskt tema) under sin tid vid makten, dundrade Hayrapetyan häromveckan.

Under tiden ägnar han sig åt fotboll. Det är roligare.

Finns det en typbild av en armenisk spelare så är det av stora offensiva och tekniska kvalitéer, parat med en stark individualism. Finns det en typbild av Armenien som land så är den snarlik.

I ett splittrat land med många politiska partier och ännu fler agendor har idrotten alltid varit viktig, men de stora framgångar som armenisk idrott nått har nästan uteslutande kommit i individuella idrotter.

Nu låter det annorlunda. Nu har de ett fotbollslag att hoppas på.

Det är ett på många sätt underligt lag.

Där finns anfallaren Yura Movsisyan som föddes i Azrbajdzjan, växte upp i Los Angeles och drömde om att bli amerikansk landslagsman, men som nu spelar i Krasnodar och för Armenien. Där finns naturaliserade brasilianaren Marcos Pizzelli, ryskättade veteranmålvakten Roman Berezovsky, 37, och gamle kaptenen Sargis Hovsepyan, 38. Men framför allt finns en skvadron av unga krafter: Gevorg Ghazaryan, Henrikh Mkhitrayan, Karlen Mkrtchyan, Levon Hayrapetyan, Yura Movsisyan och Arthur Yuspashyan spelade alla från start mot Makedonien.

Alla är i eller strax över U21-ålder. De flesta spelar i Europas femtionde bästa liga. De var inte i närheten av att kvala in till U21-EM i Sverige 2009.

Så vad har hänt? Hur är det här möjligt?

Vardan Minasyan tog över som förbundskapten när skotske Sunderland-legendaren Ian Porterfield gick bort i cancer 2007, och när hans spelare ska förklara hur det kommer sig att ett lag med bara en spelare som spelar i en internationell toppklubb (Henrikh Mkhitaryan i Sjakhtar) kan vräka in mål och snudda vid en playoffplats så pratar de om enighet och laganda.

– Resultaten kommer inte från ingenstans. Vår fotboll bygger på ett ömsesidigt förtroende mellan tränare och spelare. Alla har samma idéer; tränarna, spelarna, förbundet och lagläkarna, säger Henrikh Mkhitrayan till Uefa, och fortsätter:

– Vår stora styrka är laget.

Ikväll går det där laget ut för att vinna i Dublin, för att ta sig ytterligare ett steg närmare EM. Ruben Hayrapetyan har lovat spelarna tre miljoner euro i bonus om lyckas. Maksim Hakobyan, oligarken bakom Armeniens största koppargruva, har lovat att utöka bonusen med ett par miljoner till.

Ett enat lag spelar för ett splittrat land, de gör det på det enda sätt de behärskar: Offensivt.

– Det viktiga är att unga armenier nu kan se upp till en armenisk spelare, säger Henrikh Mkhitrayan.

– Vi gör vårt bästa för att glädja vårt folk.

/Simon Bank

PS. Med en kvart till avspark – det finns ju en aspekt till av den här matchen som förtjänar att uppmärksammas. Armenien kommer till den här matchen som ett av Europas målfarligaste lag, men de möter ett Trap-balanserat Irland som det senaste varit rätt… täta:
Nordirland 5–0,  Skottland 1–0, Makedonien 2–0, Italien 2–0, Kroatien 0–0, Slovakien 0–0, Ryssland 0–0, Andorra 2–0. Åtta matcher, noll insläppta. En trend kommer att gå av på mitten ikväll.