Arsenal besegrade på lördagsförmiddagen som väntat Chelsea på bortaplan i ett så kallat derby. Slutsiffrorna skrevs till 5–3 efter bland annat tre må…

Äh. Herrejävlar.

Efter en vår, en sommar och en höst när Arsène Wenger hängts ut på tork så kommer det här, ett definierande ögonblick då allt det där han tror på och är till slut spelade honom rätt i händerna. När alla hjulen börjat rulla åt rätt håll igen, och Arsenal tagit sig upp på en i alla fall halvfast mark, både i Europa och England, så kom ett bortaderby som de bara vunnit två gånger på 2000-talet.

Det vore enkelt att tänka sig ett Arsenal som vill åka därifrån med lika mycket som de kom med. Det vore i så fall att tänka sig ett Arsenal som inte finns.

De ställde sig högt upp, stirrade rakt in i revolvermynningen, och undrade – rätt jävla naivt – vad som skulle hända härnäst. I första halvlek smällde det bara, de spelade en fotboll de helt enkelt inte klarade av. Djorou stod där vid mittlinjen och lät Ashley Cole eller vem som nu hade lust rusa förbi och komma till chans gång efter gång.

Ett balanserat, klokt Arsenal hade inte sprungit in i de där smällarna – men de hade förmodligen inte kommit till den här sortens 50-50-lägen i offensiven heller. De hade inte testat John Terry på samma sätt, de hade inte fått de där tunga målen på rätt plats, de hade inte vänt matchen på ett par minuter och legat och spelat van Persie-fotboll sista halvtimmen.

Jag är inte ens särskilt säker på att Arsenal var bra idag, att de spelade rätt eller smart eller någonting. Men de var vinnare. Om de gick fel så hittade de rätt, och de gjorde det med en lagkapten som gick först och banade väg för en av de mest osannolika segrar det här laget tagit på tio år.

Är Arsenal ett topplag idag? Är de ett mycket bättre lag nu än igår?

Äh, det relevanta är att det är så de känner sig igen. Det betyder minst lika mycket.

/Simon Bank