Fyra månader blev det visst.

Det hade jag inte tänkt mig. Två blogglediga månaders sommarlov hade jag visserligen planerat in, men idén var att vara igång igen den 1 augusti.

Men ja… Sedan undrade redaktionsledningsfolket ifall det inte vore en bra idé för mig att åka jorden runt och försöka skildra fotbollens betydelse för människor och samhällen som tvingats gå igenom tragedier – och jag är ju en sån där kille som inte vill vara den som är den.

”Fotboll efter döden” fick artikelserien heta, och även då jag är på mitt allra mest norrländskt självförminskande perspektiv tycker jag faktiskt att den är värd att kolla in.

***

En gårdag var det ju.

Speciell derbydag på många sätt, inte minst genom att promenaden upp genom ett raserat, utbränt och igenbommat Tottenham flyttade mig halvvägs tillbaka till de där katastrofhärdarna jag flackat runt mellan de senaste månaderna.

Det kommer att dröja väldigt länge innan såren läker ihop i det här området.

Men saker och ting varar ju faktiskt ändå aldrig för evigt. Under en period – grovt hugget från och med milleniskiftet fram till 2008 – avskydde jag verkligen derbydagarna. Jag ville bara bli av med dem, komma undan någorlunda helskinnad. Erbjöd någon mig ett 0-0-resultat tog jag det direkt, och uppriktigt sagt hade jag nog smygaccepterat en uddamålsförlust också.

Jag visste hur stor skillnaden mellan lagen var. Jag var medveten om att en historiskt förödmjukande förlust låg närmare till hands än en fullständigt osannolik seger.

Igår gick jag för allra första gången till ett derby medveten om att den objektiva logiken faktiskt talade för Tottenham-seger. Emotionellt kunde jag naturligtvis inte ta till mig det, men intellektuellt visste jag att vår förstaelva bestod av bättre spelare än deras.

Inget som sedan hände under själva matchen gjorde något för att motsäga det.

Spurs spelade inte bra. Ändå skapade vi klart flest målchanser. Ändå vann vi.

Det krävde visserligen en självklar taktisk justering – hade inte Sandro ersatt en defensivt massakrerad Van der Vaart hade vi förlorat – men det må vara hänt.

Tottenham slog Arsenal rättvist efter en 70-procentsinsats. Det går verkligen inte att underskatta det seismiska skifte som krävts för att överhuvudtaget göra det möjligt.

Nu innebär naturligtvis inte det här att något tronskifte fullbordats. Arsenal har 15 år av varumärkesbyggande Champions League-spel i företagsportföljen. De har sin kassako till arena, och långsiktigt kommer de kunna dra allt större nytta av den ekonomiska plattformen.

Men kortsiktigt? Jag räknar absolut inte bort Arsenal från kampen om fjärdeplatsen, men accepterar samtidigt att Tottenham har en minst lika god chans.

För mindre än tio år sedan låg vår chans att ens vinna ett derby i att Goran Bunjevcevic skulle lyckas stoppa Thierry Henry.

Nya tider. Bättre tider.

***

Nähäpp. Nu tycker tydligen piloten det är dags att påbörja inflygningen mot Arlanda, och mitt trådlösa kabininternet ska alltså stängas ner.

Själv ska jag åka in till en webb-tv-studio för att hylla en födelsedagsfirande Zlatan – och sedan måste jag erkänna att det finns en risk att jag sätter mig och twittrar lite också.

Nya tider. Andra tider.

/Erik Niva