I mitten av 1980-talet tvingades Tom Ritchie att gå igenom en skilsmässa. När hans fru formulerade anledningarna på de juridiska papiren så refererade hon till makens gränslösa intresse för Manchester City.

Tolv år senare slutade Ritchie att gå på matcherna för första gången i sitt liv. Manchester City riskerade att åka ner i tredjedivisionen för första gången i klubbens historia, och Ritchie klarade helt enkelt inte av att hantera det.
– Det skadade mig fysiskt. Det kändes som att de försökte ta livet av mig. Jag tog alla mina City-tröjor och allt annat som påminde mig om klubben, slängde det i stora sopsäckar i garaget. Det lättade på trycket under en kort period.
Ritchie fick söka läkarhjälp, plågad av en blixtrande huvudvärk. Han blev diagnostiserad som deprimerad, fick lugnande medel utskrivna.
– City hade tagit över mitt liv. Mitt jobb blev lidande. Min nya fru och mina tre barn kom i andra hand och den glädje jag en gång hade fått av att följa klubben hade ersatts av ilska och frustration. Det var något helt annat än den vanliga känslomässiga berg- och dalbanan som varje fotbollssupporter lever med.

Som alla vet förlorade Manchester City kampen mot nedflyttning. Säsongen 1998-99 mötte de lag som Lincoln, Wrexham och Walsall, men publiksnittet låg ändå på nästan 30 000. Tom Ritchie var en av de som gick på matcherna. Huvudvärk eller inte, han klarade helt enkelt inte av att hålla sig borta. Han kunde kanske inte leva med dem – men han kunde definitivt inte leva utan dem.
– Fotbollen är hemsk. Vi har det sämsta laget jag någonsin sett, men vi fortsätter att gå som någon sorts krigsförklaring. Själv definierar jag mig genom att vara Manchester City-supporter. Det är som en sorts medalj. De flesta City-fans fungerar på ungefär samma sätt. Vi tenderar att vara humanitärer, individualistiska, vänster-om-mitten politiskt.
Vissa skulle beskriva Ritchie som besatt. Själv skulle han inte protestera.
– Men vad är det för fel med en besatthet? Jag beundrar folk med intressen, oavsett om det är trainspotting eller ångmotorer eller vad som helst. Det är bättre än att bara sitta inne och se på tv varje kväll, inte sant?!

I många år gick det att följa Tom Ritchie och hans liv genom det fanzine han drev, ”City ’Til I Cry”. När tidningen upphörde tappade jag kollen på honom och hans relation till sin fotbollsklubb, och det hände att jag funderade över vart han blivit av och hur det var med honom. Gick han forfarande på matcherna? Kunde han njuta av de nya tiderna?

För några veckor sedan läste jag så en matchrapport i ”King of the Kippax”, ett av de moderna, digitaliserade City-fanzinen. Det handlade om bortaresan till Blackburn, och i en bisats fladdrade ett bekant namn förbi. ”So time for a coffee at our favourite café, whilst he and Tom Ritchie compared heart problem notes”. Fortfarande där, fortfarande lidande.

Manchester United-Manchester City i morgon.

Med värkande huvud och sviktande hjärta kommer Tom Ritchie att följa matchen. Jag hoppas att den ger honom något att glädjas åt.

/Erik Niva