Derby Day i London, John Terry day. Del två av le Derby du Rhône där nere i Lyon. Italienskt derby i Milano, med Contes bindgalna kalufs mot Ranieris kontrollag.

På väg in i en laddad lördag kan vi väl svepa med blicken över kontinenten och titta på hur man löst det här med överladdning.

Ni har redan läst en del om hur den bosniska ligan spårat ur, med publikkonfrontationer i Mostar och brutna matcher lite varstans. I veckan fattades ett beslut som får italienske publikjägaren Roberto Maroni att framstå som försiktig: Ingen bortapublik i Sarajevo-derbyt. Den stängs ute, av säkerhetsskäl.

Återstår att se hur de klarar genomförandet nästa helg, när Željezničar tar emot FK Sarajevo. I veckan som gick försökte nämligen turkiska förbundet ge sig på precis samma sak, och det gick… inget vidare.

Besiktas mötte starka Fenerbahçe i förrgår, ett Fener som imponerat med att trots allt spela riktigt bra fotboll mitt i sin totala kris. För Besiktas var matchen en chans att hänga på i toppen, för Fener var den en chans till maktdemonstration.

För förbundet var det en test av kompetensen.

Matchen slutade 2–2, Besiktas portugiser (Simão, Hugo Almeida) var lika starka som Feners brasilianare (Alex, Baroni – Fener har 26 raka utan förlust nu).

Förbundet?
Nä, de förlorade.

Bara att matchen var årets första derby var ett bevis på hur läget är i turkisk fotboll. Besiktas och Fener skulle ju redan ha mötts, i supercupen, men den matchen fick ställas in eftersom landets fotboll stod till midjan i skandalen.

Det här derbyt spelades, även om båda klubbarna fortfarande har tunga namn som sitter inspärrade i väntan på rättegång, och inför matchen fattade förbundet ett bosniskt beslut, om att förbjuda all bortapublik i matcher mellan de stora fyra (Istanbuljättarna och Trabzon)– ett beslut som kritiserats både hårt och brett.

Det var inte en vecka för fotbollskonflikter. Hela Turkiet har lidit med offren för dels terrorattacken i Hakkari, dels jordbävningen i den östra delen av landet.

– Det är meningslöst att prata om fotboll just nu, sa Radvan Dilmen, den gamle Fener-yttern som numera är Turkiets tyngsta tv-expert, och vägrade att kommentera omgången i tv.

I förrgår skulle det så spelas igen, en av de viktigaste matcher som finns i Turkiet – och enligt rapporterna som kom skulle det alltså spelas utan Fener-fans.

Eller, skulle det?

När matchdagen kom backade förbundet, och skyllde ifrån sig. De menade att det var de säkerhetsansvariga i Istanbul som fattat beslutet. Vilket kommunfolket inte alls höll med om, varför de skyllde på Istanbul-klubbarnas sportsliga ledningar.

Med ett par timmar till avspark visste ingen någonting, mer än att det var någon annans fel. Till slut kom ett besked inifrån Besiktas styrelserum:

– Feners fans får komma, inga problem.

Och problem var förstås precis vad det blev. Inte med våld, den här gången, men med att få in 1500 bortafans på en arena med ett par timmars varsel. När avspark gick var bara ett insläpp öppet, vilket gjorde att trycket utanför Inönü blev okontrollerbart. Till slut lyckades Fener bryta sig in genom ett alternativt insläpp och… ja, det blev väl mest en demonstration av det sämsta säkerhetstänk som turkisk fotboll någonsin presterat: Stäng ute bortapubliken, tillåt bortapubliken, ta inte hand om bortapubliken, se när bortapubliken bryter sig in.

Ledningen i turkisk fotboll hade en svag ställning när veckan började. Den är inte starkare nu.

/Simon Bank

PS. Och, just det, det kan väl vara värt lite utrymme att be om ett utlåtande om Istanbul från en som kan jämföra. Förra veckan spelade Harry Kewell sitt första Melbournederby (krisklubben Victory fick 0–0 mot krisklubben Heart), och inför matchen pratade han derbyn med the Age:
– Liverpool–Everton är enormt. Det är en rivalitet med arenorna så nära varandra – 200 meter – och rivaliteten är intensiv. Det är ingen stor stad, men en fantastisk stad. Jag var med i ett par derbyn där de aldrig slutade som du ville att de skulle sluta.
– Nån åker alltid ut, det är alltid kontroversiellt, alltid nåt som händer som gör matchen speciell.
– Istanbul-derbyt kan man inte ens beskriva med ord. Det är på en annan planet, en annan nivå. Den matchen spelas mitt på scenen i en annan del av universum. Under veckan som föregår derbyt stannar allt annat bara av. Fansen pratar om matchen tre eller fyra veckor i förväg, det bara fortsätter byggas upp, och när matchdagen kommer är det bara fenomenalt.