Käre Antonio,

Jag vet inte om det är möjligt att separera människan från spelaren och vice versa. Jag tror inte det. Jag tror att det är svårt för människor med det här fantastiska jobbet, människor som tillbringat mer tid med bollen än med sina vänner.

Men det finns ändå tider då människan – snarare än spelaren – måste vara stark. För sig själv, för sina barn, för sin familj.

Det här är en tid av lidande, även fysiskt. Jag vet vad jag pratar om, och jag är säker på att du förstår vad jag menar, käre Antonio. Jag tänker mycket på dig just nu. Det du råkat ut för har tagit mig hårt. Vilka tankar, rädslor och plågor finns ditt huvud just nu? Jag känner till den där känslan av förlust, den där ensamheten som får en att plötsligt se allt i svart. Jag känner till den, och det är därför jag känner mig så nära dig och Rino Gattuso, som också går igenom en sorgesam tid.

Men käre Antonio, jag är också övertygad om att du har kvar den där positiva karaktären som jag minns från vårt möte i Rom. Jag är säker på att din kropp är stark och att kärleken från de runt omkring dig kommer att hjälpa dig att ta dig igenom det här. Jag vet att du snart kommer att vara tillbaka i god hälsa, i tryggheten hos din familj.

Jag hoppas snart få se dig jaga en boll igen. Jag hoppas det för fotbollens skull, för det kan aldrig finnas tillräckligt av fantasin som din talang skänker oss.

Lycka till, min vän,

Diego Maradona

Från CdS.

/Erik Niva