Ikväll håller vi alla på Bosnien – och jag har försökt förklara varför i en kortare krönika inför Portugals-matchen.

Men allt ryms ju inte där.

För er som undrar varför vi fortsätter tjata om den bosniska fotbollen i den här bloggen har jag samlat ihop några av texterna jag skrivit i ämnet genom åren, artiklar som förhoppningsvis ger en bättre totalbild av ett land, människorna som kommer därifrån, sakerna de tvingats gå igenom och fotbollen som spelas där.

Om ni känner för att förstå och pallar att läsa:

* Familjen Ibrahimovic från Bijeljina.
* Derbyt i Mostar.
* Fansens kamp mot ett korrupt förbund.
* Landslaget som var på väg att skriva historia…
* …men som istället fick komma och spela den allra mest betydelsefulla vänskapslandskamp jag personligen upplevt.

Tyvärr tror jag ju att det blir svårt för Bosnien ikväll, befarar att de återigen kommer att få sina drömmar krossade precis vid punkten då de är på väg att uppfyllas.

Men jag tror på ”Pape”.

I en gammal So Foot-intervju berättade Sarajevo-musikern Goran Bregović om vilken betydelse Safet ”Pape” Sušić hade i staden, på den tiden då den fortfarande var Europas mest toleranta.
– I Sarajevo var det tradition för alla barn – oavsett religiös bakgrund – att gå på julmässan i katedralen nere i centrum. Varje år så betonade prästen hur han var medveten om att det fanns alla möjliga sorters människor närvarande, men att de fördes samman eftersom det bara fanns en gud. Och varje år upprepade samma kille: ”Ja, och det är Pape”. Och det blev alltid applåder, vilket var rätt sällsynt i kyrkan. Men prästen blev inte förolämpad. Han visste också att Sušić var ett geni.

Ikväll håller vi alla på Bosnien – och jag vet att min gode man Aldin Beg gärna välkomnar er alla in i gemenskapen.

/Erik Niva