Min plan var alltså att åka till Lyon, hänga med Kim Källström och skriva om Cristiano Ronaldo. Ja, och det gjorde jag ju också, men en bit före midnatt kom lite kvällsläsning emellan, och det fick bli som det blev.

Det räckte alltså med ett par rader (eller egentligen med två ord) för att förstå att Zlatan Ibrahimović inte bluffat – han tänker berätta allt, från sitt perspektiv. Att han är hänsynslös mot Pep Guardiola är en sak, jag tycker det lovar mer att han inte försöker förställa sig själv. Har man kört I 325 så har man. Har man ghettot i sig så har man. Jag har aldrig förstått dem som hävdat att man måste ta ställning så förbannat för-eller-emot när det handlar om Zlatan. Det är inte som att välja fotbollslag. Det är fullt möjligt att tycka att han är en besvärlig jävel – men en underbar besvärlig jävel. Och om det är någon bild han själv tecknar I det där första kapitlet så är det ju just den.

Det var väl lite det jag försökte skriva om i natt.

Åtminstone en tråd finns kvar att rycka i framöver, en fråga att besvara: Hur gick Barcelona från att vara Cruijffs Dream Team, med Stoitjkov och Romario och ett holländskt omklädningsrum med allt vad det innebär – till att vara ett Masia-fostrat kollektiv av mönsterelever?

Där finns en kopernikansk vändning som är oerhört intressant. Och den som sågar den har ju inte tittat så mycket på fotboll de senaste åren. Det finns kanske till och med en nödvändig logik i att historiens mest kollektivt spelande fotbollslag är… vad var det Zlatan skrev… en sekt?

Jallefall.

Som en liten motvikt till Barça (en grej till apropå boken, om vi ska vara petiga: Lagercrantz skriver konsekvent Barca, som betyder ”båt” på spanska) kan man väl plocka fram en ledare som älskar allt det som Pep Guardiola bevisligen inte älskade.

Zlatans gamle gudfader har ju pratat igen.

Det är i en lång intervju med franska magasinet So Foot som Leo Beenhakker berättar om Ibrahimović ett varv till. Beenhakker är sportchef i Ujpest nu för tiden, men han glömmer inte en förälskelse.

– Vi var på vinterläger i Spanien, på Alicante-kusten. Jag såg honom och sa till mig själv: ”Jesus Kristus, jag måste ha honom”. Så vi pröjsade pengarna, efter en sjuhelvetes kamp med Malmö. Inom en vecka hos oss var det katastrof, efter tre veckor började 50 000 åskådare att vissla ut honom. Sedan tränaren, sedan ledningen, styrelsen titta snett på mig. Till slut fanns det bara två personer som trodde på Ibrahimović: Zlatan och jag. Sen exploderade han. Men pfft, det var jobbigt. Alla ville mörda mig.

So Foot: Hade han redan då det där egot?

– Ja, och det är därför jag avgudar honom. Jag älskar honom, älskar honom fortfarande, älskar hans personlighet. Jag säger alltid till mina chefer: ”Ge mig elva rövhål så blir jag mästare”. Stora spelare är alltid stora personligheter. Tror ni det var lätt att styra en Hugo Sanchez eller en Bernd Schuster? Det är klart att de är rövhål! Men de låter dig aldrig falla till marken, de kan förändra en match. I början var Zlatan en jävel. I omklädningsrummet, på planen, på träningen, jag sa till mig själv: ”Satan, vem är den här grabben?”. Jag älskar honom för det, för hans temperament.

Beenhakker är holländare, på det holländska sättet. Barcelona var en holländsk klubb alldeles nyss, men är det bara på planen nu för tiden. Det är intressant, och det är oerhört framgångsrikt. Det gjorde dem bäst i världen, det gjorde dem bara inte till rätt lag för en svensk som gillar snabba bilar och att köra mot rött.

Beenhakker tar förresten upp den gamla historien om Roma också, hur nära det var att Zlatan hamnade i Italien och inte i Holland.

– Capello var mer än intresserad. Han tränade Roma då, och tre-fyra dagar efter att Zlatan skrivit på för Ajax stötte vi ihop på någon match. Han kom fram till mig: ”Hej, din jävel!”. ”Men Fabio, vad är det?”. Han garvade: ”Jag hade nästan gjort klart Zlatan-affären med min president”. Jag svarade: ”Inte en chans, din jävel”.

Zlatan Ibrahimović hamnade i Ajax innan han hamnade hos Capellos i Juventus, i Mancinis och Mourinhos Inter och i Pep Guardiolas katalanska skola. Han skaffar sig nog inga vänner runt Plaça Catalunya just idag, men han är fortfarande älskad av en grånande galning i Ungern.

/Simon Bank