Inre exil, yttre exil. Exil, hur som helst. Medan Erik Niva gör det Erik Niva gör har jag packat picket och packet och flytt landet. Både jag och mitt bloggande har väl gått lite lätt på tomgång ett tag, efter nio månaders oavbrutet knegande – nu tänker jag låta Erik dra den här gamla kärran framåt, medan jag koncentrerar mig på att få biljett till OM-PSG.

Utöver att ni slipper mig ett par månader så är det tack vare exilen ni nu kan få veta att Rennes ålderman (han är 23, det är en sån klubb) Jirès Kembo är DÖPT EFTER ALAIN GIRESSE! Win-win, på det viset.

Och innan jag säger hejdå kan jag ju lika gärna följa Giresse-tråden ut i dagens nyhetsflöde och hitta en av de mest otäcka, otroliga historier som inte riktigt tagit fart på allvar i Sverige än.

När Giresse dansade över världens gröna planer var han ju inte ensam om det. I två VM-turneringar var Algeriet Nordafrikas hopp, med ett lag som var så starkt att Västtyskland och Österrike såg sig tvingade att fuska bort det.

Den skandalen kan nu hamna ett halvt steg bakom en större, med mer långtgående konsekvenser.

Långt före den arabiska våren i Maghreb och bortom fanns politiska proteströrelser i Algeriet. Regimen darrade under 80-talet efter proteströrelser som föddes i Alger och rörde sig genom hela landet, via Oran till Sétif och vidare.

Vi ska vara försiktiga med kausaliteten, men vi kan i alla fall konstatera att det passade regeringen ganska bra att hitta något annat som de breda folklagren kunde engagera sig i. Som ett fotbollslag.

Inför VM 1982 och efter VM 1986 anlitades den ryske demontränaren Jevgenij Rogov, som fortfarande rankas som den ende utlänning som gjort goda resultat med det algeriska landslaget. Rogov tog med sig en rysk läkare, Micha, som varje morgon gav spelarna tabletter.

Ingen ifrågasatte vad det var för tabletter.

Historien har gjort att de vill göra det nu istället, 25 år senare.

Djamel Menad, Kaci Saïd, Taj Bensaloua, Mehdi Cerbah, Mohamed Chaïb, Abdelkader Tlemçani och Salah Larbès har två saker gemensamt. Det ena är att samtliga spelade landslagsfotboll för Algeriet på 80-talet. Det andra är att samtliga blivit pappor till barn som fötts med handikapp. Idag har Saïd, Menad och Chaïb gått ut offentligt och krävt en utredning: Vad var det egentligen de fick i sig i de där tabletterna?

– Jag vill veta hela sanningen. Jag vill ta den här kampen för mina tre flickor, som alla föddes handikappade, och för de unga spelare som kommer in i den här branschen, säger Chaïb.

Alla hans tre döttrar föddes handikappade, med myopati. Den äldsta avled 2007.

– Jag behöver inte berätta om hur mitt liv varit, min hustrus och mina flickors liv. Mina tre döttrar har alla lidit mycket, beroende på – jag är övertygad om det – tabletterna som den ryske landslagsläkaren Micha gav spelarna varje morgon.

Myopati kan vara ärftligt betingat, men 1999 genomgick Chaïb och hans hustru DNA-tester vid ett sjukhus i Paris. De ska ha visat att de saknade anlagen för att ge sina döttrar den sortens arvsmassa.

Mittfältaren Kaci Saïd blev också far till en handikappad flicka:

– Det här har gjort mitt liv till ett helvete. Jag fick en chock när hon föddes och det påverkade självklart mina insatser som idrottsman.

– Jag påstår inte att vi var laboratorieråttor åt ryska läkare under Rogov-regimen, att vi dopades utan att känna till det. Men misstankarna finns kvar så länge som en utredning inte gjorts.

Historien om det algeriska landslaget är intressant på så många plan, som en del i en politisk historia och som en möjlig parallell skräckberättelserna om långtgående effekter efter dopning i öststaterna. Idrottare som pr-vapen, medicin som medel för att nå framgång, människor mitt i ett pågående djurförsök.

Alla de algeriska landslagsmännen har inte gått ut och ropat på en utredning. Jag hoppas ändå att den blir av.

Ja, men så där kan man väl inte välja att gå på semester? That’s no way to say goodbye. För att anlägga ett lite mer lättsamt perspektiv på tillvaron tänkte jag att vi skulle kunna grotta ner oss i den här höstens lite oförtjänt ouppmärksammade fotbollsbok.

När Zlatan kom ut med bomber och explosioner var det ju ingen som la märke till att Jesper Högström, kulturskribent på Expressen och fotbollsbloggare en gång i tiden, smög in en svagt dold agenda i sin roman Drömmar av plåt, en 90-talsberättelse om en vacklande existens med namnet Niklas Sandberg.

Någon borde alltså ställa honom mot väggen. I brist på bättre alternativ tog jag på mig ansvaret själv:

1. Jesper, i din roman har du valt att ge huvudpersonen namnet Niklas Sandberg. Du förstår att det väcker frågor?

Jag förstår och accepterar, men vill tillägga att huvudpersonen tills kort före inlämning hette ”Johan” i förnamn. Sen insåg jag att man inte kan ha två huvudpersoner som heter Johan och Jonny.

2. Vad säger det om dig och boken att protagonisten är döpt efter en 33-årig Brage-mittback med förflutet i den rumänska ligan?

Det säger förmodligen allt som behöver sägas. Brage är ett namn med tung klang bland oss fotbollstristessens anhängare. Sandberg var väl dessutom något av en självmålsvirtuos under sin tid i AIK? Jag vill också dra en liten lans för den mest framträdande bipersonen, Jonny Gran – ett namn jag själv föreställde mig som ett bra namn på en fiktiv fotbollsspelare (jfr Roy Race, Lofty Peak, Jumbo Trudgeon, Blackie Gray, Hittejoel, Dubbelsven, Björn Backe, Kula Persson…).

3. Niklas Sandberg är ju AIK:are. När AIK vann SM-guld 2009 var det med Norra Stå-soundtracket Drömmar av Guld (Ja det är drömmen om AIK). Du kallar din roman ”Drömmar av plåt”. Hur många kulturkoftor har sett det uppenbara – att du egentligen skrivit en berättelse om Mikael Stahre?

Ingen. De enklaste förklaringarna är oftast de som är svårast att se. Boken handlar om manlig revanschism och Mikael Stahre var förvisso en personifikation av den manliga revanschismen i den svenska klubb som kanske tydligast drivs av denna känsla. Härav, inom parentes, de stora framgångarna för konstellationen.

4. Romanens nu kretsar kring en identitetskris hösten 1994. Parallellen med det svenska landslagets nedgång efter VM-bronset är tydlig. Vilken spelare i VM-truppen tror du Niklas Sandberg, din Niklas Sandberg, skulle haft mest utbyte av?

Hade det inte varit för de tekniska färdigheterna tror jag att Anders Limpars roll i turneringen skulle ha gjort honom till självklart identifikationsobjekt. Fadersproblematiken skulle också kunnat ha leda till viss förkärlek för Patrik Andersson eller ännu hellre Jocke Björklund (som ju egentligen inte var son till K-G och dessutom hade en fryntlig morbror med i bilden). Till sist skulle Niklas förmodligen ha identifierat sig väldigt starkt med Magnus Erlingmarks treminutersinhopp mot Ryssland.

5. Niklas Sandberg åkte på semester till Singapore och blev kvar där som fotbollsproffs. Hade det varit ett alternativ för din Werther-Niklas?

Jag som trodde att uppföljaren låg i säkert förvar i samma bunker i Norge där Zlatanboken förvarades. Nu ser jag att den har läckt ut ändå.

6. Det är ju möjligt att jag går Dan Brown med auteurperspektivet här, men det är ju svårt att inte ge sig på din övriga produktion med deckarglasögonen på. Din romandebut heter Den andra stranden – en blinkning till Lasse Strand, mittbacken som var dömd att leva sitt fotbollsliv i Rosenborg i skuggan av RBK-legendaren Roar Strand?

Jag är ju väldigt fascinerad av det som inom litteraturvetenskapen kallas multivalenta allusioner, så jag vill i det här fallet också nämna att Strands IF i Hudiksvall var den andra (och sista) sista fotbollsklubb min far spelade för. Den första var Skanör/Falsterbo IF, en klubb som också torde väcka associationer till stränder. Familjen bodde i Hudiksvall mellan 1967 och 1972, vilket än så länge inte har lämnat några andra spår i min litterära produktion.

7. Om vi tittar framåt – hur stor är sannolikheten att någon av följande mittbackar får ge namn åt huvudkaraktären i en kommande Högström-roman:
a) Peter Abelson.
b) Teddu Lucic.
c) Martin Keown.

Jag har stor respekt för alla de namn ni nämner. Dock är det min djupt rotade övertygelse att det den svenska litteraturen mest av allt lider av är en brist på romaner där huvudpersonen heter ”Klebér Saarenpää”.

8. Du har ju varit dynamon i bloggkollektivet Tre Hörnor Straff, som driver en tvekamp med Johan Orrenius om att vara Sveriges mest inaktiva fotbollsblogg (just nu ligger båda tvåa). Finns det en framtid för THS eller har ni somnat in för gott?

Nej men så att man vet ju aldrig, som Henke brukade säga. Men det finns tyvärr ett inbyggt och svårlösbart problem med att vara oavlönad bloggdynamo. Till och med Niklas Sandberg i Brage får väl lite betalt?

•••

Och med det: Au revoir. Vi ses möjligen i små inhopp från någon match i höjd med Turin, eller så ses vi helt enkelt lagom till säsongsstarten 2012.

Hoppas ni har det fint till dess.

/Simon Bank