Det är ju det där med tajming.

Begåvade 11 Freunde brottas med samma problem som alla andra månadsmagasin. De skickar tidningen till tryck, och sedan måste de vänta i flera veckor innan den faktiskt når läsarna. Och under den tiden riskerar både det ena och det andra att hinna hända.

Den nio sidor långa huvudtexten i det senaste numret är skriven av Christoph Biermann – en av landets mest respekterade fotbollsskribenter – och handlar om supporterkultur. Och huliganism. Och polisarbete. Och alla de gathörn och läktarsektioner där de där allt möts och smälter samman.

Tonen är föredömligt resonabel, förvånansvärt hoppfull.

Trots att debatten blivit allt mer eskalerad och infekterad tror Biermann att vi går mot bättre tider. ”Das Ende der Eskalation” lyder huvudrubriken, slutet på eskaleringen.

Huvudtesen är att våldsspiralen runt den tyska fotbollen såhär långt mest varit en illusion – att de officiella siffrorna är missvisande – men att den riskerar att bli alltmer verklig i takt med att polisen rustar upp. Det hänvisar till det Lüchow-Dannenberg-Syndrom som är ett begrepp inom tysk kriminologi. I korthet går det ut på att en ökad polisbevakning genererar fler ingrepp och gripanden, vilket i sin tur ger en högre brottsstatistik, vilket då ska motivera ännu större polisbevakning.
– Trots att det hävdas motsatsen så finns det ingen våldsvåg runt tysk fotboll. Nu måste polisen rusta ner och hantera fansen på ett mer intelligent sätt, lyder ingressen som introducerar hela artikeln.

Det nya numret av 11 Freunde distribuerades till handelshyllor och prenumeranter under förra veckan. Detta sammanföll med en av de mest våldsamma veckorna i tysk fotbollshistoria, en period som var allt annat än slutet på eskalationen.

Vi har redan berört Dynamo Dresden och deras 12 000-mannaresa till Dortmund, den som mynnade ut i 15 gripna och dussintals skadade. En obehagligt stor sektion av Dresdens ultras har militariserats långt bortom den rena kriminalitetens gräns – herrejävlar, de kommer till rättssalen i rånarhuvor – och klubben har nu själv tagit initiativ till att lämna tillbaka bortabiljetterna inför matchen mot St Pauli i Hamburg.

Det gick sedan inte ens ett dygn innan det var dags igen. Kaiserslautern reste till Frankfurt för cupmatch, och bland mycket annat skadades åtta polismän.

Under helgen omhändertogs sedan 80 Nürnberg-ultras som försökte forcera sig in på Allianz Arena för derbyt mot FC Bayern, samtidigt som en del Dortmund-fans slogs med Stuttgart på en bensinstation på vägen till match, och med Bremen-fans på väg därifrån. På en division fem-match mellan Uerdingen och Siegen skadades också sex poliser.

Allra mest iögonfallande var det som Daniel Bauer råkade ut för. Han är lagkapten för ett formsvagt FC Magdeburg i fjärdedivisionen, och när han kom hem till sitt hus på kvällen möttes han och hans flickvän av tio maskerade män. Bauer har tidigare varit frontfigur i kampen mot klubbens destruktiva supporterkrafter, och därför fått ta emot mordhot via både mejl och sms. Nu blev hotbilden så konkret att han valde att ta paus från fotbollen och lämna staden. Just nu håller han till på hemlig adress, och funderar över vad som ska hända härnäst.

När nu inrikesministern Hans-Peter Friedrich uttalar sig om situationen runt den tyska fotbollen är det just ord som ”upptrappning” och ”våldseskalering”.
– Vi måste hitta en lösning nu. För den här våldsekaleringen är fullständigt oacceptabel.

Dessvärre kom nog det här numret av 11 Freunde för sent. Deras infallsvinkel dränks nu fullständigt av kraven på tuffare tag och strängare straff. Idag är maxlängden för ett tillträdesförbud till tyska arenor tre år – nu diskuteras det ifall livstidsstraff ska införas.

Utifrån ett svenskt – ja, ett europeiskt – fotbollsperspektiv är förstås utvecklingen deprimerande. Under det senaste årtiondet har ju Tyskland tjänstgjort som utopin där drömmen om en annan värld blivit möjlig. Där går minsann rivaliserande supportrar i armkrok med varsin ölsejdel, innan de betalar en hundralapp till varsin ståplatsläktare, där de står med tiotusentals andra och sjunger fram sitt frejdiga lag.

Det unika med den klichébilden är att den faktiskt legat väldigt nära sanningen. Det sorgliga med den är att den nu löper en väldigt verklig risk att raseras.

/Erik Niva