Igår jag gjorde något som jag aldrig gjort förut.

Jag gick till jobbet i fotbollströja.

I början av 2010 var jag på väg ner till Angola för att skriva om de afrikanska mästerskapen, och hade hunnit till Heathrow när nyheten om hur det togolesiska landslaget hamnat i kulsprutebakhåll nådde oss. Strax därefter ringde någon från redaktionens säkerhetsavdelning och meddelade att en skottsäker väst i titan var på väg med en kurir på motorcykel.

Jag avstyrde.

För några månader sedan kom jag dock inte undan. Jag skulle till Libyen för att skriva om fotbollen under Gadaffi – som då fortfarande var vid livet – och den här gången insisterades det i att jag skulle ta med mig en såndär blytung skyddsväst.

Jag la ner den i en baggagelucka när jag kom fram, och tog sedan aldrig upp den förrän det var dags att flyga hem.

Inte för att jag försökte vara någon hårdhudad machismomurvel – jag har småbarn hemma och är inte det minsta intresserad av att ta onödiga risker – utan för att det helt enkelt kändes smidigast och säkrast så.

Att tulta omkring med skottsäker väst i någon afrikansk konfliktzon riskerar att dra till sig precis den typ av uppmärksamhet som bara krånglar till livet.

Uppträd korrekt och normalt, använd det sunda jävla gruvarbetarförnuftet och håll ner huvudet där det behövs – det har varit de grundläggande riktlinjer som alltid tagit mig helskinnad hem från de mest märkliga platser på planeten.

När Napoli skulle möta Manchester City kände jag – egentligen för första gången – att det kanske inte skulle vara tillräckligt.

När engelska och tyska lag spelat i Neapel har unga män med nordeuropeiskt utseende jagats systematiskt av mopedister med hjälmar som maskering och knivar som vapen.

Som vanligt hade jag alltså utseendet emot mig.

Det var när jag gick hemma och funderade över hur jag skulle bemästra situationen som det slog mig att jag faktiskt redan ägde den ultimat ändamålsanpassade skyddsvästen, den som avstyr trubbel snarare än drar det till sig.

Som en del av min Cristiano Lucarelli-kollektion hade jag faktiskt en Napoli-tröja, och i en sån här situation gäller det helt enkelt att få oddsen på sin sida.

En mössa för att skyla mitt ystert blonda hårsvall, en Napoli-tröja framskymtandes under jackan – mer behövdes inte för att jag skulle känna mig rustad för fälttåget mot San Paolo.

Tidigare har jag känt mig både utsatt och sårbar på den där 500-meterspromenaden mellan pendelstationen Campi Flegrei och San Paolo.

Mellan de sprucket sönderklottrade väggarna står biffiga tuffingar med halsdukar för ansiktena och hänger, som en sorts vaktposter. Runt dem pilar adrenalinrusiga ragazzi – med eller utan moped – som försöker provocera fram ögonkontakt med okända inkräktare.

Igår var de också fler och hetsigare än jag sett tidigare – men med rätt ljusblå framglimtandes visste jag att jag hade en passersedel som aldrig skulle ifrågasättas.

Nu kunde jag dra på stegen och suga lite extra på intrycken, passa på att njuta av den högljutt hotfulla hispigheten eftersom den inte längre rörde mig.

Så närmade jag mig pressentrén, knäppte jackan och gick in och gjorde mitt jobb.

Och det är klart som fan att jag fattar att någon felskruvad etiktaliban säkert kan få för sig att det är oprofessionellt att bevaka en match iklädd det ena lagets matchtröja – men i så fall kan jag föregripa deras invändningar med att högaktningsfullt be dem dra åt helvete.

Jag håller inte på Napoli, lika lite som jag ogillar Manchester City.

Min rapportering påverkades inte det minsta lilla uns av vad jag hade på mig under jackan – däremot förbättrades mina möjligheter att faktiskt utföra mitt jobb markant.

I lived to tell the tale.

Kommandostyrka åter vid bas. Uppdraget utfört.

Jag fick en av mina starkaste idrottsupplevelser på åratal – och jag kom tillbaka helskinnad till hotellet för att skriva en bombastisk krönika om betydelsen av att aldrig bygga bort känslorna ur fotbollen.

San Siro ikväll. Jag lovar att jag inte ser matchen i vare sig rödsvart eller blårött (jag funderar faktiskt på att ta min Kaiser Chiefs-jacka – är det okej?) – däremot misstänker jag att jag tyvärr återvänder till hotellet betydligt mindre berörd än jag var igår.

Vi avslutar med några klipp som i någon liten mån kan förmedla lite av känslan från San Paolo.

Tifon.
Cavani.
’O surdato nnammurato.

/Erik Niva