I gårdagens tidning skrev jag en text om den självrannsakan jag ser som nödvändig för elitfotbollen, men som en mailskrivare påpekade så valde jag att fokusera på just elitfotbollen.

”Hur tror du det ser ut bland alla oss andra som tränade 5-7 dagar i veckan – ibland två pass om dagen – mellan 14-30 år. Levde för fotbollen och träning, men aldrig nådde riktigt ända fram?

Idag tränas det så enormt mycket även i lägre divisioner att du egentligen inte har tid att skaffa dig någon annan identitet. Det är inte konstigt att många tar till missbruk för att ”hantera” identitetskrisen.

Personligen så har jag både högskoleutbildning och ett helt okej jobb, men känner ändå ångest och nedstämdhet inför slutet på min så kallade fotbollskarriär. För vem är jag om jag inte är igenkänd som fotbollsspelare, även om det inte var på högsta nivå? En känsla kryper fram av att jag inte är någon eller något utan fotboll. Och även om det bara var på en grusplan på vintern så slocknar strålkastarljuset där också”.

Själv brukar jag säga att det absolut viktigaste för min yrkeskarriär var att jag var tillräckligt dålig på fotboll.

Jag spelade min sista match hösten då jag skulle fylla 16 år. Det här var ju länge sedan i en avlägsen del av landet – så uppe hos oss var det först då som pojkfotbollen skulle börja förvandlas till seniorfotboll och leken skulle bli allvar. Det var då det skulle införas regelbundna löppass och sommarledigheten skulle ersättas av träningsläger.

Fuck that. Jag hade viktigare saker för mig.

Istället för att ägna mina helger åt att åka 50 mil tur-och-retur för en enda bortamatch i Piteå kunde jag åka 100 mil tur-och-retur för att se Refused i Umeå. Mindre än ett år efter att jag slutat spela fotboll hade jag sjösatt mitt eget punkfanzine, parallellt med att jag börjat frilansa för Norbottens-Kuriren.

Min karaktär, min världssyn, min identitet och min framtid formades under de här åren. Jag ägnade mig mer och mer åt saker jag faktiskt hade någon form av talang och fallenhet för, snarare än att skicka min tid och min energi rätt ner i en återvändsgränd.

Många andra valde ju en annan väg. Ingen av de jag växte upp med var ens i närheten av att bli elitspelare, men väldigt många av dem fortsatte ändå att spela i ytterligare 10 eller 15 år efter det att jag lagt av.

De var tillräckligt bra för att spela på divisiontvå- eller divisiontrenivå, tillräckligt bra för att de skulle känna att det fortfarande var värt det.

Fem, sex pass i veckan och så match till helgen. I stort sett ingen ersättning, bortsett från någon svartmelerad tusenlapp maskerad som ”skobidrag” eller något. Vecka efter vecka, år efter år.

Var det värt det?

Visserligen ger ju fotbollen saker som inte går att mäta i pengar – ett sammanhang, en kamratskap, en god grundhälsa och en förmåga att kunna fokusera mot ett givet mål – men den sätter ramar för den personliga utvecklingen som är väldigt svåra att bryta sig ur.

Jag tror inte att spelare på den här ”mellannivån” löper samma risk att ramla ner i ett svart depressivt hål som de som befinner sig inne i den kommersialiserade elitfotbollens malande maskineri. Däremot tror jag att många av dem försakar möjligheten att förverkliga sig själva, att maximera resten av sitt liv.

Jag kan ju bara tala för mig själv, men hade jag bara varit det där lilla unset bättre hade jag nog aldrig haft kraften att sluta spela i tonåren. Då hade livet fortsatt kretsa kring omklädningsrum och spelarbussar hela vägen längs tonåren, genom universitetstiden och ut på andra sidan.

Hur hade mitt liv sett ut då?

Jag hade i alla fall inte gjort det jag gör och haft det jobb jag har, så mycket känner jag mig faktiskt säker på. Kanske hade jag lyckats få ihop en tillvaro på gränsen till IF Älgarnas a-lag med ett deltidsjobb som fritidsledare i Härnösand. Förmodligen hade jag funderat över vad som skulle hända nu när det obönhörligen ändå började bli dags att hiva upp kängorna på den översta garderobshyllan.

Det är möjligt att jag hade trivts alldeles förträffligt med tillvaron – men jag misstänker att jag hade haft svårt att skaka av mig känslan av att många av mina drömmar hade försvunnit någonstans längs vägen, och att livet aldrig riktigt fått växa sig så stort som jag hade tänkt mig.

/Erik Niva